#5 Tunnelbanefunderingar
Kategori: Allmänt
När jag åker tunnelbana så åker jag ju för det mesta till samma ställen, därmed vet jag precis var jag ska, precis om jag ska vara långt fram eller långt bak i tåget, precis vad jag hinner göra under tiden jag färdas mellan punkt A och B, osv... Jag skulle kunna ta mig mellan hemmet och mina vanligaste destinationer utan att behöva titta upp från Candy Crush en enda gång om man säger så. Såvida det inte står nån jävel i vägen på vänster sida i rulltrappan vill säga!
Något som jag ofta funderar över, och som jag tycker är oerhört irriterande och...onödigt (!) är de människor som alltid ska resa sig upp och gå fram till dörrarna typ 2 minuter innan tunnelbanan ens kommit fram till perrongen. Varför?? Du kommer hinna gå av ändå, jag lovar!
Samma sak gäller förstås bussen. Jag sitter där i lugnan ro på sätet närmast mittgången när jag märker hur personen bredvid börjar rätta till väskan och dra på sig vantarna. Okej, jag fattar, du ska av på nästa station. Jag fortsätter lugnt att läsa senaste nytt på aftonbladet eller gilla bilder på Instagram eller vad det nu är jag håller på med. Då ser jag i ögonvrån hur personen bredvid vrider på sig och liksom mer eller mindre vill spetsa mig med sina knän, medan hen (hatar det ordet) vidgar ögonen och försöker stirra till sig min uppmärksamhet. Kära lilla dumma du, det kommer ta mig två sekunder att flytta mig så du har gott om tid att ta dig av - när bussen väl har stannat. Jag ser liksom ingen anledning till att hoppa ut i mittengången just precis nu, speciellt inte när herr Chaufför kör rally och verkar vara road av tvärnitar. För att inte verka otrevlig, eller ännu värre, uppfattas som en dryg Stockholmare som behandlar sina medmänniskor som luft (risken är stor att personen bredvid är från landet) så möter jag blicken och bjuder på ett förstående leende. Skulle jag inte ha gjort! Det är allt som oftast precis då personen bredvid vågar öppna munnen: - Ursäkta, jag ska av nästa. Jag orkar liksom inte bråka, det är bara att maka på sig. Och tycka synd om alla andra stackare i den proppfulla bussen som måste dra in magen, bli trampade på tårna, få personen bredvids ryggsäck i ansiktet etc så denne kan stå beredd vid dörrarna när bussen väl stannar 5 minuter senare. Det är alltid just den där ursäktande kommentaren jag har lust att besvara med: Jaha, du ska gå av i farten? Varsågod! Inte mig emot!
