#56 Italien
Kategori: Kärlek
Jag längtar så så så så så MYCKET till Italien! Jag har varit där på tok för lite de senaste åren och det känns! Jag behöver komma dit för att få lugn i själen, för att hämta energi som ger mig kraft. Jag saknar Italien! Jag var där senast i somras, men det var bara tio dagar och det räcker inte! Förut brukade jag åka dit en gång på hösten, en gång på våren och många veckor på sommaren. Tiderna förändras tyvvärr....
När jag pratar med min farmor i telefon frågar hon alltid när jag ska komma. Hon pratar alltid om hur gammal hon har blivit, jag tycker det är jobbigt! Jag vill inte att hon ska bli äldre, och jag vill inte att hon ska känna sig äldre. Jag blir ledsen, för jag hör på henne att hon ångrar de saker hon inte hunnit med. Jag vill åka dit och vara med henne och ta med henne ut, åka upp till bergen och till havet och äta på restaurang och sen klaga på maten, och göra sånt som jag vet att hon gillar!
Man kan tro att det är stränderna och solen jag saknar mest, men det är faktiskt inte så. Även om det är underbart det med! Här t ex:
Klart man vill gå där på stranden och bada bland vågorna... Det här är från stranden som vi har åkt till i generationer, bara för att den ligger närmast. Jag älskar den!
Ligga på en lettino eller i en sdraio i flera timmar i sträck, lyssna på italiensk radio och bli avbryten när de ropar ut att det finns nybakade bomboloni i baren och inte behöva bekymra sig om vad klockan är eller nånting annat!
Ibland åker vi till Livorno. Där är det helt annorlunda, där finns det inte sandstrand utan klippor istället och vattner är blåare. Jag gillar det! Jag gillar att inte behöva få sand mellan tårna! Där finns det knappt några turister och det är bara där jag badar länge:
När livet leker, men långsamt och lugnt
Men som sagt, det är ändå inte vattnet och stranden och klipporna jag saknar mest. Det är nog bergen. Där jag har mina bästa barndomsminnen ifrån och det jag förknippar med nonna, min farmor...
Det här är tio minuter ifrån min farmor, gröna berg och floden La Lima som spegel.
Floden var vår bästa lekplats när vi var små, det är den faktiskt fortfarande. Det går alltid att hitta på något kul där nere! Vi fångade grodyngel, badade fast vattnet alltid är kallt... Vi går fortfarande på upptäcksfärder längs floden och hoppar mellan stenarna, hittar gamla grejer som folk har dumpat och det finns alltid något nytt att upptäcka. Mina bästa somrar har jag haft här! När vi var små tog nonna ibland med sig en hel gryta med pasta ner till floden, tallrikar, glas, dricka, bröd, melon och nektariner - vi släpade på grejerna upp och ner för berget. De dagarna är slut nu, nonna är för gammal... men minnen tar aldrig slut!
Bild tagen i somras i min farmor by
Ett hörn från nonna's terrass, där blommorna trivs och katten Enni sover middag
Ja, jag längtar! Varje dag och hela tiden, efter Italien och efter nonna. Måste ta mig dit, ska försöka få med mig S nu i vår. Han måste få se allt och smaka allt och uppleva allt, så kommer han också förstå.
Jag har inte ens nämnt Lucca nu, min älskade stad. Det får bli nästa gång, i ett alldeles eget inlägg! Ska plocka fram fler bilder också, de bör ses av fler än min dator!
