riflessioni.blogg.se

Jag minns allting ganska tydligt. Jag höll i ett fiskspö och skulle dra upp linan ur vattnet, men den var ganska lång så jag var tvungen att backa. Det var många barn på bryggan, men inga fritidsledare. Mina kompisar, de som inte själva höll i fiskespön, sa "du måste backa mer. Backa mer". Så jag backade. Men jag var inte medveten om att jag var så nära kanten, så när jag tog ett steg till bakåt ramlade jag rakt ner i vattnet!

 

 

I alla fall. Det är ganska djupt där, speciellt om man är sju år gammal och inte så lång, så jag hamnade helt under vattnet. Jag minns att jag inte hann stänga ögonen, så jag såg hur vattnet där under ytan var grönt och lite grumligt. När jag var liten hade jag ett njurfel som gjorde att jag inte fick bada under hela min barndom, därmed hade jag ännu inte lärt mig simma ordentligt. Det gjorde förstås att jag inte var helt säker när det kom till vatten.

 

Hur som helst. Eftersom det inte fanns någon vuxen på bryggan som kunde hjälpa mig upp, och eftersom mina kompisar inte gjorde något för att hjälpa till, så fick jag helt enkelt rädda mig själv. Faktum är att jag aldrig släppte fiskespöt, jag hade det hela tiden kvar i handen och började med att slänga upp det på bryggan. Sen tog jag tag i bryggan och drog upp mig själv! Jag var ganska stark när jag var liten och det var ju tur.

 

Först när jag satt där på bryggan, helt dyngsur och chockad, kom en av fritidledarna springande från stranden. Mina kompisar bara stod och glodde. Fritidledaren, som hette Rickard tror jag, sprang fram till mig och ledde mig upp mot stranden. Jag sa ingenting, jag grät inte, jag var nog bara tyst. Jag var ingen dramaqueen direkt, när jag var liten. 

 

På stranden var, som av en händelse, mitt gamla dagis (där jag ju hade slutat bara några månader innan) och hade utflykt. De hade som tur var med sig varm choklad som jag fick och lånade ut en av dagisfröknarnas jackor. Jag tyckte det var jätteskönt att de var där. Sen kom en fritidsledare som hette Ella med sin moppe och körde upp mig till fritids igen. Ganska sjukt, men jag minns att jag tyckte det var ganska kul att få åka moppe, trots att jag satt där helt genomvåt. 

 

Väl på fritids fick jag själv ringa hem till mamma och berätta vad som hänt. Fast jag var ju som jag var, och frågade bara om mamma kunde komma och hämta mig. Mamma var sjuk och sa att hon skulle skicka storasyrran istället. Då bad jag mamma att skicka med syrran ett par skor, och gärna ett par strumpor. Mamma frågade förstås varför, jag svarade "För att jag blivit lite blöt om fötterna...". Mamma frågade hur det gått till och jag sa att jag hamnat i vattnet litegrann. Sen la jag till att det vore bra om mamma skickade med ett par byxor och en tröja också. 

 

Det sjuka är att personalen från fritids aldrig ringde till mamma. De ringde inte ens några dagar efter, för att typ... be om ursäkt eller förklara eller nånting! Så det slutade med att mamma själv fick ringa till fritids. Personalen hade tydligen haft ett krismöte om det, tagit upp hur viktigt det är att inte lämna små barn ensamma på en brygga, bland annat. Bra där. 

 

Det hade förstås kunnat gå jävligt mycket värre. Jag hade kunnat få panik där i vattnet. Jag minns att jag var förbannad på mina kompisar som inte hade gjort någonting för att hjälpa mig. Jag tyckte att fritidsledarna var idioter som upptäckte så sent att jag ramlat i vattnet. Jag tänkte allt det, men jag sa förstås ingenting.