riflessioni.blogg.se

 

Jag blir så förbannad så det bränner i hela kroppen när jag läser om rasismen i Sverige. Och tyvärr läser jag om det varje dag. För mig är det obegripligt hur människor i det här landet kan uttrycka sig, agera och tänka om andra människor. Hur det helt kan sakna medmänsklighet.

 

 

I Sverige har vi ändå tillgång till information. Vi har fått utbildning sedan vi var sju år. Vi får se på TV och läsa böcker och resa nästan var vi vill i hela världen. För mig känns det så oerhört obildat, ointelligent, bakåtsträvande, hjärndött och omänskligt att ha rasistiska åsikter och tankar. 

 

Jag kan inte få in i mitt huvud hur någon kan tycka att en människa är annorlunda än en annan, baserat på var denne kommer ifrån eller ser ut. Inte bara annorlunda, utan sämre, mindre värd, utan samma rättighet som andra etc. 

 

 

- Ambulanspersonalen i Gävle som vägrade att köra en pojke till sjukhuset, efter att pojken suttit 6 meter upp i ett öppet fönster i minusgrader och tänkt hoppa för att ta sitt liv. Han skulle inte få stanna i sverige. Han var helt själv, och 16 år. Efter en timme hoppade han men landade i madrassen som räddningstjänsten placerat under fönstret. Ambulanspersonalen hade sagt "Det är likabra att låta honom hoppa, det är ju bara en flykting". Och sen vägrat köra honom till sjukhuset.... Kan ni förstå hur ambulanspersonalen resonerade där? Rasism.

 

- Busschauffören som delade in passagerarna i två olika bussar - en för dem med utländskt utseende och en för dem som såg svenska ut. Villken jävla idiot, stå där och leka Hitler, vidrigt! Han fick sparken - bra!

 

- Tobias Billström som säger att de som gömmer flyktingar inte är trevliga svenska damer som är blonda och blåögda, utan flyktingarnas egna landsmän. WTF?! 

 

- Jag lyssnade på Sanna Brådings program i Metropol, hon hade två tjejer som gäster. De var båda födda och uppväxta i Sverige men hade utländsk bakgrund:

- Den ena tjejen hade blivit stoppad i tunnelbanan en vanlig morgon på väg till jobbet av en civilpolis som frågat om hennes legitimation (reva-projketet förstås). Hon hade ingen vanlig legitimation, men hon hade sitt pass, och gav det till polismannen. Han tittade på det och såg att det var utfärdat i Botkyrka, då frågade han spydigt "Botkyrka? Det kanske är där du har köpt det här passet?" 

- Den andra tjejen hade blivit stoppad på samma vis, och fått frågan om hon kunde tala svenska (vilket för henne var en ganska absurd fråga eftersom svenska är hennes förstaspråk och hon bott här hela livet etc) så hon svarar på ett skämtsamt sätt "Absolut, men med lite grekisk brytning!" Med iskall blick och helt allvarlig stämma hade polisen då frågat henne "Är du dum i huvet eller?". 

 

Det finns så många smygrasister i det här landet så det är skrämmande. Det finns många som öppet är rasister för den delen också, förstås. Det finns många som säger "Jag är inte rasist, men...". 

 

Jag blir ledsen, uppgiven och arg när jag hör och läser om det här. Jag vill göra något åt det men jag vet inte vad. Så jag kommer i alla fall fortsätta posta alla artiklar i ämnet på FB, för att påminna alla om problemet. Fortsätta RT:a på Twitter och följa debatten. För jag tycker det är skrämmande. Och jag kommer fortsätta säga ifrån och tycka till, och prata om det. 

 

Och jag ber er som har barn, tänk på vad ni säger när de hör på. Tänk på vad ni lär dem att tycka om andra människor. Som Alexandra Pascalidou skrev i sin Metro-kolumn* härom dagen: Ingen föds till rasist! Det är något som kommer i arv från föräldrarna och andra i omgivningen. Allt man hört under uppväxten. Från samma artikel av Pascalidou avslutar jag med det här:

 

En grekisk journalist frågar en flicka i första klass: ”Hur många pakistanier, romer och albaner har ni i klassen?”

 

”Inga. Vi har bara barn i klassen” svarar sexåringen snabbt.

 

 

 

* http://www.metro.se/kolumner/man-fods-inte-till-rasist/EVHmcu!zUiuhlzNaFomI/

 

 

 

 

Min papi har verkligen dragit stora växlar på min uppsats. Han älskar den liksom. Han tycker att den är 'jättebra' och vill att jag ska skicka den till varenda människa i hela branschen. Själv är jag lite mer blygsam om man säger så, den är liksom en droppe i havet av all annan forskning som finns, den är 'bara' på kandidatnivå och den är inte nåt vidare respresentativ om man ser till antalet intervjuer. Den är 100 % kvalitativ så att säga. Men klart den säger någonting, om inte annat bekräftar den resultatet i andra studier så att säga. 

 

 

Som igår. Det är en reporter på Computer Sweden som skrivit en artikel om att IT-branschen välkomnar utlandsfödda med öppna armar. Något som är långt ifrån den verklighet som bland annat jag beskriver i min uppsats och som alla insatta upplever och ser med egna ögon. Till exempel min pappa då (som ligger i startgroparna för att dra igång ett projekt för att hjälpa utlandsfödda IT-specialister att lära sig språket och få in en fot på den svenska arbetsmarknaden). Pappa och hans kompanjoner gick i taket när de läste artikeln och mailade genast reportern för att upplysa henne om den bistra verkligheten. 

 

Det hela har resulterat i att pappa skickade min uppsats till reportern (som ett av bevisen på att hennes artikel inte stämmer). Uppsatsen skickades samtidigt till några samarbetspartners i projektet, och en av dem vill att jag ska komma och presentera min uppsats på deras företag på ett möte i nästa vecka. Jag kan ju inte tacka nej. Pappa skulle bli så besviken. 

 

Så nu måste jag göra en Power Point-presentation av uppsatsen och lägga upp hur jag ska redovisa det hela. Utan att det blir för formellt eller 'tråkigt' och utan att dra upp alla akademiska grejer som jag lärt mig genom åren (metodval och referenser osv). Det kan bli svårt. Jag är så van med den akademiska formalian så nu måste jag anstänga mig lite!

 

 

 

På torsdag ska jag för första gången träffa min 'ungdom' på Mentor! Från och med då börjar mitt Mentor-år!

 

Jag är sjukt nyfiken på vem det är jag kommer träffa. Även om jag vet att personalen på Mentor försöker så gott det går att matcha mentor med ungdom efter intressen osv, så kan det inte vara så lätt! Det kan vara allt från ett emo till en punkare (om de finns numera?) till en häst-tjej till en ghetto-brutta till en helt 'vanlig' tjej. Någon som är kaxig och framåt eller blyg och försiktig, vad som helst. Det är spännande!

 

För mig spelar det inte så stor roll, bara vi kommer överens! Jag ska nog börja med att försöka lära känna henne och förstå vad hon är intresserad av och om det finns något hon vill ha hjälp med. Sen kan jag börja fundera på saker vi kan göra tillsammans. Det kan nog lätt bli så att man bara ses och fikar hela tiden, eller går på promenader. Men, beroende på hur hon kommer vara och om hon är intresserad, så ska jag försöka göra det till något mer än så. Hjälpa henne att förbättra sig i skolan. Tänka på framtiden, kanske göra studiebesök på gymnasieskolor eller hos mina kompisar på deras arbeten  om det finns något som intresserar. 

 

Jag hoppas att det är en tjej som är lite intresserad av kultur och sånt. Så vi kan gå på museum och teater, och kanske mässor och stadsvandringar och sånt. Men bara om hon tycker det är kul. Jag måste koma ihåg att jag gör det här för hennes skull, inte för min egen.

 

 

Jag är nog inte den enda som förfäras av all rapportering om våldtäkter. Jag mår lika dåligt varje gång jag läser om det. Det är så fruktansvärt!

 

Den morgonen jag läste om tjejen som varit på väg hem i Sundbyberg, antagligen på samma sätt som hon varit massor med gånger innan. Samtidigt som jag själv och många andra  låg och sov i lugn och ro i våra trygga sängar blev den här tjejen överfallen och våldtagen av fem killar....

 

Alltså.... Det är ju den värsta mardrömmen. Det är vad man varit rädd för sen man var liten. Och för henne blev mardrömmen sann. Hon hade inte kommit därifrån på en timme! Hon var ensam, helt själv, och fem killar ger sig på henne. Hon måste ha känt sig så hjälplös. Mitt i centrala Sundbyberg! Det kan ju för fan bara ha varit en tillfällighet att ingen annan var i närheten just den timmen på dygnet. Ingen som kunde hjälpa henne. Stackars tjejen. Jag hoppas de jävlarna åker fast och blir straffade! Utrfysta av sina vänner. Fulla av skam och ånger hela livet. Jag vet inte om det hjälper tjejen. Gjort är gjort. 

 

Jag kan inte förstå vad som kan få en kille att göra något sådant. Att ens tänka tanke. Att sen göra handling av tanken. Var gick det fel? Vad var det som gjorde killen till en våldtäktsman? Sitter det i psyket? Omgivning? Uppfostran? Grupptryck? Jag fattar inte. 

 

Och här om dagen. Någon äcklig hemsk människa som överfaller och våldtar en 9-årig flicka. Som åker pulka. Med sin 5-åriga lillebror. Medan pappa bara skulle springa in i köket en snabbis och tina köttfärs. Hur ska hon kunna känna sig fri att leka igen? Känna sig trygg. Lita på andra vuxna. Nej fy fan. Lilla lilla flicka. Jag hoppas verkligen att det finns duktiga barnpsykologer.

 

Jag önskar bara det fanns något man kunde göra för att förhinda de här svinen till män att göra sånt här. Jag vet inte om det har blivit värre på senare tid, kan inte statistiken och man vet ju inte hur stort mörkertalet var/är. Men det känns som man läser om det här hela tiden. Det tar liksom aldrig slut. Vad har hänt? Vilka är de här männen som gör sånt här? Är alla psykopater? 

 

Jag har aldrig känt mig rädd eller orolig när jag gått själv hem. Jag bor visserligen mitt i stan och det är sällan man går helt ensam på gatorna. Men det är ju tydligen ingen garanti. Det var ju någon som nyligen blev våldtagen utanför NK! :( 

 

 

 

 

 

I lördags när vi var på middag pratade vi om saker som hände när vi var små. Bland annat pratade vi om när jag ramlade i vattnet, så här gick det till:

 

En eftermiddag gick alla ettor på fritids ner till Solviksbadet för att fiska. Det var oktober och ganska kallt. Jag var alltså sju år gammal. Alla barn gick ut på bryggan, som såg ut som ett T: