riflessioni.blogg.se

 

Om man sveper en halvliterskopp med varmchoklad sprider sig en värme i kroppen som inte går att värja sig emot, följande händer:

 

Värmen kommer djupt inifrån och märks inte av förrän en stund efter själva chokladinttaget. Då är det försent att hindra värmespridningen i kroppen. Den sprider sig långsamt men kraftfullt från övre torso och ner i benen för att vända om i stortån och fortsätta sin bana uppåt igen. I armarna märks värmen mest kring axelpartiet och runt biceps. Huvudet och ansiktet är den region som blir mest lidande av värmeböljan. En lätt svettning kan uppenbara sig på överläppen och en ofrivillig dåsighet drabbar hjärnan. 

 

 

Jag blir trött på människor som stör sig på smart phones. Eller alltså, de som stör sig på de som använder sin smart phone. De som irriterar sig på att folk sitter på tunnelbanan sitter och tittar i sin telelfon hela resan, istället för att..... sitta och glo rakt ut (!?). 

 

Det är ju 9 gånger av 10 de som inte har en egen smart phone som stör sig på det här. Men det är ju tydligt att de inte har fattat grejen. Min mormor t ex. Så jag förklarade för henne, att det inte är så att vi sitter på tunnelbanan och tittar i våra telefoner för att vi tycker de är fina. Och absolut inte för att jävlas med någon annan!

 

Säg t ex att fyra personer sitter på tunnelbanan och tittar i sina telefoner. Då kanske en läser tidningen. En annan spelar ett spel. Den tredje läser sina mail och den tredje tar en titt i sin kalender.

 

Skulle vi då störa oss lika mycket om dessa fyra personer istället för i sina telefoner gjorde samma sak men: den första läser en papperstidning. Den andre löser ett korsord eller spelar sudoku. Den tredje läser sin post och den fjärde tittar i sin papperskalender. 

 

 

Sen kanske vore lite skumt om någon har med sig posten på tunnelbanan. Men det är ju också det som är så jävla bra med smart phones. Man kan få saker gjorda, vid ett tillfälle när man annars bara skulle sitta och göra ingenting. Här kom min mormor med en motreplik "Ja, men ibland är det faktiskt viktigt att göra ingenting. Att bara sitta och fundera!"

 

Jo, men det är ju din åsikt. Så behöver ju inte alla andra tycka. De kanske gör ingenting när de är hemma, där det är lite bekvämare att göra just ingenting. Eller så vill de inte göra ingenting. Och då ska de väl få göra precis som de vill!

 

Mormor köpte mitt resonemang och tackade mig för att jag hade förklarat så hon förstod lite bättre. Men hon tycker ändå att mobiltelefonerna numera har blivit som en extra kroppsdel på vissa. Och det kan jag hålla med om!

 

 

Däremot tycker jag inte att det är fel om t ex jag och S ska åka tunnelbana någonstans och vi väljer att kolla grejer i telefonen istället för att prata med varandra. Jag och S träffas varje dag, vi umgås väldigt mycket, vi pratar hela tiden, vi behöver inte prata när vi åker tunnelbana också.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blir lika imponerad varje gång busschauffören lyckas stanna liksom eeeeeeexakt 1 mm från trottarkanten med bussens hjul. Alla busschaufförer på blå bussarna lyckas med det! Alltid! Skills!

Jag undrar om det är de med lite mer erfarenhet, de gamla rävarna liksom, som hängt med länge, som är med i busschaufförernas wall of fame, som får köra de blå bussarna?

 

 

 

Ni vet när man drömmer en dröm som får en att känna en så verklig och stark känsla.

 

 

Ibland drömmer man ju något riktigt bra! Då vill man inte bli av med känslan och blir besviken att allting var en dröm. Men ibland drömmer man något riktigt obehagligt, och ångesten ligger tung i kroppen när man vaknar.

 

En sån, dålig, dröm hade jag i natt.

 

Jag drömde att jag och min bror på något sätt hade kommit över 9 miljoner kronor, de var förstås inte våra och jag tror det var någon skurk inblandad. Vi var i mina föräldrars hus och vi hade en plan. Vi skulle ringa till polisen och säga att det var inbrott i huset och springa därifrån innan polisen hann komma. I drömmen var den planen vattentät. Det var inte våra föräldrar som vi tagit pengarna ifrån, det framgick aldrig i drömmen var de egentligen kom ifrån och varför vi skulle fejka ett inbrott. Drömmar är ju som bekant inte alltid logiska.

 

 

 

Vad hade jag gjort?

Varför hade jag gjort det?

Jag tänkte på S och att jag hade förstört vår framtid, helt i onödan - så dåligt samvete!

Jag insåg i drömmen att jag aldrig skulle kunna ta mig ur det här, jag skulle hamna i fängelse. 

Jag hade totalångest för att jag och brorsan inte ens hade snackat ihop oss om vad vi skulle dra för historia om vi nu åkte fast. Vi hade stulit 9 miljoner någonstans ifrån och nu var vi körda!

 

 

 

Jag fikade med en vän i ca 5 timmar idag (gäller att passa på när man faktiskt kan ta sig tiden) och då kom jag fram till att anledningen till att jag skjuter upp saker är att man ofta behöver ringa för att boka tid. Som t ex det här med min hårklippning (jag vet att det är ett jävla tjat om håret men det är bara en period nu... och förresten är det här min blogg och jag får skriva om vad jag vill!) Ehh, var var jag.. jo! Hade det inte varit för att jag måste ringa oh boka tid hade det blivit av för längesen! Samma sak gäller alla grejer man måste ringa för att boka tid till. Därför är jag glad att min doktor har internetbokning!

 

Senaste gången jag blev tvungen att ringa gick det t ex jättedåligt. Vi skulle beställa pizza och S tvingade mig ringa för han tyckte jag var larvig som inte ville ringa. Jag ville inte vara larvig så jag ringde och sa "Hej, jag heter Sara... (här väntade jag på att pizzabaren skulle svara men han sa bara 'mmm' och jag liksom hörde nästan hur han tänkte 'vilken jävla idiot, säg bara vad du vill') ...och jag skulle vilja beställa två pizzor tack!". 

 

S började garva åt mig och viskade 'Du behöver inte säga vad du heter!' 

 

 

Hur fan börjar man ett samtal med någon som man inte känner utan att låta otrevlig eller bli för personlig? 

 

 

 

Jaha nu har jag ju tvättat håret enligt balsammetoden några gånger och jag måste  väl säga att det inte är någon skillnad alls vad jag kan se. Men jag är inte ledsen för det! Jag gillar balsammetoden ändå, den känns bra faktiskt och det är ju känslan som räknas! Eller? 

 

Jag måste testa lite olika balsam och se vilket som fungerar bäst för mig egentligen, dessutom bör jag köpa en inpackning av lite högre kvalitet tror jag. Jag ska även pallra mig iväg och köpa mousse eller liknande att ha i håret efter, för det är inte helt optimalt att aldrig ha någonting i håret. Det känns konstigt, men ändå bra faktiskt, naturligt på något sätt! Ska bara ta mig tid att kolla upp ordentligt vilka produkter som är godkända och sen leta upp dem.

 

Hur som helst, nedan ser ni några bilder på hur håret ser ut idag efter tvätt. Jag har fönat håret efter tvätten (på kallluft, fönar bara på kalluft) och jag har som sagt inga produkter i håret. Egentligen ska man låta håret självtorka när man pysslar med den här metoden, men det hade jag absolut inte tid med idag! Tror håret skulle se lite annorlunda ut om det självtorkade (nu drar jag ju liksom ut allt självfall osv) men det får bli en annan gång.

 

 

 

Och jajaja, jag veeet, att klippa mig är den bästa medicinen och mitt hår har nog aldrig behövt det så mycket som nu! Men jag måste ju liksom ringa och boka tid. Guuuud vad jobbigt. Jag hatar att ringa! Men men, jag ska. Har bestämt att jag ska klippa av åtminstone 15 cm, antagligen 20. Det värsta måste bort liksom! :( Sen är det så att jag har frizzigt hår, jag är född med det och har alltid haft det och accepterar det för det är så det var meningen att det skulle vara!

 

Förresten, det är inte alla som vet att det var en jävla idiotkärring till mexikanska i New York som förstörde mitt hår! Jag avskyr henne grundligt. Innan hon rörde mitt hår i Maj 2011 såg det ut ungefär såhär:

 

 

Jag känner hur oerhört viktigt det är för mig att få ur mig min frustration över hur urbota korkade människor kan vara ibland. Att folk gör saker för att de är vana vid det, för att det har blivit en institution (typ som att hälsa med höger hand), för att de inte använder hjärnan och agerar i nuet utan har en förinställd prosedur för allt. 

 

Ett enkelt exempel: Varför varför varför står folk och väntar på grön gubbe vid ett övergångsställe när det inte är en enda bil i sikte varken till höger eller vänster? 

 

Och så till kvällen ämne: varför frågar folk efter en nummerlapp, när det inte står någon i kö?

 

I lördags på jobbet hände det igen! Flera gånger dessutom! Men den som tog priset var kvinnan som kom fram till mig, jag stod bakom disken och hade ingen kund för tillfället och det stod inte heller någon annan kund och väntade, och det första hon frågar är 'Var har ni nummerlapparna?' 

 

Jag har slutat att möta den frågan med 'Vi har inga nummerlappar men jag kan hjälpa dig ändå' som jag körde ett tag med att istället ifrågasätta frågan. Så jag frågade henne istället 'Behöver du verkligen en nummerlapp?'. Då tänke hon lite och skrattade nervöst (som alla gör) och mumlade något och sen hjälpte jag henne och hon var riktigt trevlig och kände tydligen igen mig och frågade vad jag gör nu för tiden för hon ser mig inte där så ofta. Det gäller naturligtvis att göra hela ifrågasättandet med glimten i ögat!

Och som avslut ska jag bjuda på en liknande konversationen jag hade med en kund på jobbet för ett par veckor sedan. Vissa av er har nog redan läst den på facebook:

 

 

 

 

 

Kan det vara så att Malou von Sivers är sämst i Sverige på att intervjua? Ja, det kan det nog! Ändå är det typ det enda hon gör, konstigt! 

 

Har hon någonsin funderat på att låta sina intervjuobjekt få avsluta sina egna meningar? Kanske inte efter varje fråga lägga orden i munnen på den andre? Eller varför inte för en gångs skull låta personen i stolen bredvid få svara på frågan utifrån sin egen uppfattning - och inte som Malou tycker att det borde vara? Malou måste ju inte ställa ledande frågor hela tiden? 

 

Eller? Är det bara jag som reagerat på det här?

 

Kanske var det så att Malou missade kursen på Journalisthögskolan på 70-talet som handlade om att släppa sin egen uppfattning och förförståelse inför ämnen och personer? Kan vara så! 

 

Det skulle ju faktiskt kunna vara riktigt intressant att höra en intervju som Malou håller i om personen som blir intervjuad faktskt får berätta sin egen historia, och inte behöva sitta och rätta och korrigera berättelsen hela tiden. Ja! Faktiskt!

 

 

Malou: När du bröt benet förra året, så fick du självmordstankar och ville bara dö, hur kommer det sig?

Personen: Njae, det var inte direkt att jag ville dö, jag tyckte bara det var typiskt att jag bröt benet en vecka innan VM...

Malou: ...och då blev du väldigt väldigt djup deprimerad och fick gå till psykolog.

Personen: Njaa, det erbjöds kuratorhjälp då och det får alla som...

Malou: ...alla som har självmordstankar. Tack så mycket för att du delade med dig av det, nu blir det reklam!

 

Jag vet egenntligen inte om det här har med att vara grek att göra eller om det bara gäller S, men en sak är i alla fall säker och det är att vi har väldigt olika syn (smak) på vad som är sött och inte sött. Jag tror att det beror på att grekiska bakverk och sötsaker ofta är väldigt väldigt söta, typ 100% socker, så deras socker-ribba ligger mycket högre. Kanske en hållbar hypotes?

 

 

Jo, jag märkte tidigt att S ofta säger "jag gillar den här efterrätten, för det är inte så söt" just precis i samma ögonblick som jag själv tänkt tanken "jävlar vilken söt efterrätt!".

 

En gång bakade jag en äppelpaj, och hade i på tok för mycket socker både i pajbotten och på självaste äpplena. Jag följde inget recept utan körde på känsla och jag är inte så jävla bra på att baka om jag ska vara ärlig. Jag serverade S av pajen och precis när jag skulle varna för att det kanske var lite väl mycket socker i så sa S: "Älskling, jag gillar verkligen den här pajen för den är inte så söt!" Haha! 

 

S har faktiskt upprepade gånger sagt att han inte är så förtjust (han använde inte just det ordet, det skulle han aldrig göra, jag tror faktiskt inte ens att han vet vad det betyder) i söta saker, alltså om bakverk osv är för söta. Varje gång han äter något och vill att jag ska smaka säger han "Den är god, den är inte så söt men jag gillar när det inte är för sött" och jag själv tycker i vanlig ordning att det är väldigt sött och fattar inte varför han måste envisas med att säga att han inte tycker om för söta saker när de uppenbarligen visst är väldigt söta!?

 

Dessutom undrar jag om det finns något som skulle vara för sött för honom? Jag kan ju tillägga att jag själv har haft socker i kaffet hela livet och inte alls är anti-socker på något sätt!

 

 

 

 

 

Man skulle nog kunna kalla mig för språkpolis ibland. Jag blir bara lite lite irriterad på när ord används fel och fattar inte hur svårt det kan vara för folk att lära sig vad som är rätt, och inte heller varför folk lär sig så fel från början.. Eller nej, jag ska inte säga att jag blir irriterad, men jag tycker det är synd att så många svenskar, som faktiskt inte är dyslektiker, inte kan stava de enklaste och vanligaste orden på sitt eget modersmål.

 

 

Det är skillnad på de orden! Det verkar inte vara många som vet det och det är ju allt som oftast enda blir utbytt mot ända vilket ser lite tokigt ut tycker jag.

 

'Du är min ända kompis!' Haha, neeej! Fel fel fel. Skulle man i den här meningen t ex vilja byta ut ordet ända mot en synonym så skulle det ju bli 'Du är min rumpa kompis!'. Hahaha. Med ett litet kommatecken får meningen plötsligt en ny innebörd (Du är min rumpa, kompis!). Alternativt skulle det kunna bli 'Du är min rumpkompis'! Haha! Tokigt va!

 

Så nu ska jag, för dig som kanske läser det här och eventuellt har svårt att skilja på när vilket ord ska användas, ge några meningar som exempel och med dem i åtanke kanske det blir lättare! :)

 

Du har bara en ända, det är alltså din enda ända!

Ska du åka ända till ändstationen?

Hon har bara en enda vän.

 

Ni kan se fram emot mer från språkpolisen framöver ;)

 

 

 

 

 

Ibland när jag sitter i min lägenhet så inser jag hur liten den är. Inte för att jag behöver mer egentligen. Sedan jag flyttade hemifrån 2006 har jag bott ca 3 år på 28 kvm, ett år på 50 kvm och resten av tiden på de nuvarande 30 kvadratmetrarna. Under all den här tiden har jag bott själv i max ett år. Så det har alltid varit 2 personer på den lilla ytan. Och jag kan väl säga att jag inte var direkt gladare när jag bodde i en tvåa på 50 kvm. Inte vad jag minns i alla fall.

 

Jag är alltså van att bo på liten yta. När jag flyttade hemifrån tyckte jag att det var så skönt att äntrligen bo litet. Att ha så nära till köket! I mina pärons hus är bara köket exakt lika stort som hela min lägenhet är nu. Lite skillnad på yta så att säga. Jag bodde på vinden och när jag flyttade hemifrån saknade jag verkligen inte att behöva springa två trapport ner för att hämta en kopp kaffe. Eller värre, ibland på morgnarna när jag var tvungen att gå tre trappor ner till tvättstugan i källaren för att hämta ett plagg, och sen gå alla trappor upp igen. Det var jobbigt faktiskt. Därför kommer jag alltid bo i lägenhet!

 

Hur som helst. Vi 'behöver' väl flytta. För S's skull om inte annat. Så vi får ett avskilt sovrum åtminstone. Och kanske lite mer möjlighet att bjuda hit folk. Det blir ganska trångt här ibland...

 

Jag vill bo kvar på Kungsholmen. Jag älskar Kungsholmen! Jag föddes här, jag har mina första barndomsminnen härifrån, jag har bott här sen 2006, jag kan lätt ta mig överallt och allt jag behöver finns här.

 

S vill bo på Söder. Han säger att han är en 'Söder-kille'. (Hur fan man nu kan bli det när man bott i Grekland de senaste 18 åren?) Han säger att Kungsholmen är sämst, han tycker det är tråkigt här och att folk är rasister här (?!!). 

 

Så det blir ju inte så lätt det här. Vi kommer aldrig kunna komma överens. Därför tror jag vi kommer flytta först när vi blir tvingade att flytta. Alltså när det liksom inte längre går att bo i en etta. Typ när vi har tre barn och två hundar. Kanske en papegoja också. 

 

På grund av allt det här har vi gjort en deal. Det började egentligen med att jag sa till S att vi inte kommer hinna gifta oss till 2014. (Anledningar till det kan vi ta en annan gång). Så då sa han att vi skulle slå vad. Vi diskuterade ett tag om vad vi skulle ha i potten på vadslagningen. Till slut kom vi fram till att om vi gifter oss 2014 så får S bestämma var vi ska bo. Om vi inte hunnit gifta oss 2014 får jag bestämma var vi ska bo.

 

Vi får väl se. Men faktum är ju hur som helst att vi tydligen ska bo kvar i den här lilla ettan i minst 1,5 år till!

 

Jag är nog inte den enda som förfäras av all rapportering om våldtäkter. Jag mår lika dåligt varje gång jag läser om det. Det är så fruktansvärt!

 

Den morgonen jag läste om tjejen som varit på väg hem i Sundbyberg, antagligen på samma sätt som hon varit massor med gånger innan. Samtidigt som jag själv och många andra  låg och sov i lugn och ro i våra trygga sängar blev den här tjejen överfallen och våldtagen av fem killar....

 

Alltså.... Det är ju den värsta mardrömmen. Det är vad man varit rädd för sen man var liten. Och för henne blev mardrömmen sann. Hon hade inte kommit därifrån på en timme! Hon var ensam, helt själv, och fem killar ger sig på henne. Hon måste ha känt sig så hjälplös. Mitt i centrala Sundbyberg! Det kan ju för fan bara ha varit en tillfällighet att ingen annan var i närheten just den timmen på dygnet. Ingen som kunde hjälpa henne. Stackars tjejen. Jag hoppas de jävlarna åker fast och blir straffade! Utrfysta av sina vänner. Fulla av skam och ånger hela livet. Jag vet inte om det hjälper tjejen. Gjort är gjort. 

 

Jag kan inte förstå vad som kan få en kille att göra något sådant. Att ens tänka tanke. Att sen göra handling av tanken. Var gick det fel? Vad var det som gjorde killen till en våldtäktsman? Sitter det i psyket? Omgivning? Uppfostran? Grupptryck? Jag fattar inte. 

 

Och här om dagen. Någon äcklig hemsk människa som överfaller och våldtar en 9-årig flicka. Som åker pulka. Med sin 5-åriga lillebror. Medan pappa bara skulle springa in i köket en snabbis och tina köttfärs. Hur ska hon kunna känna sig fri att leka igen? Känna sig trygg. Lita på andra vuxna. Nej fy fan. Lilla lilla flicka. Jag hoppas verkligen att det finns duktiga barnpsykologer.

 

Jag önskar bara det fanns något man kunde göra för att förhinda de här svinen till män att göra sånt här. Jag vet inte om det har blivit värre på senare tid, kan inte statistiken och man vet ju inte hur stort mörkertalet var/är. Men det känns som man läser om det här hela tiden. Det tar liksom aldrig slut. Vad har hänt? Vilka är de här männen som gör sånt här? Är alla psykopater? 

 

Jag har aldrig känt mig rädd eller orolig när jag gått själv hem. Jag bor visserligen mitt i stan och det är sällan man går helt ensam på gatorna. Men det är ju tydligen ingen garanti. Det var ju någon som nyligen blev våldtagen utanför NK! :( 

 

 

 

 

 

Åhhhhhhhhhh. Jag är så trött på allt. Trött trött trött. Uttråkad. Omotiverad. Oengagerad. Otillfreds. Otålig. Otrygg. Obeslutsam. Förhoppningslös. Villrådig. Frustrerad. Talangfattig. Jag har framtidsotro. Och är nog lite förbannad på det mesta just nu.

 

Det enda jag ännu inte är än så länge, är nog deppig.

Jaja. Det här är ju inte riktigt den känslan man förväntas ha när man närmar sig ett avslut på studier som pågått i typ heeeeela livet. Av mina 27 år i livet har jag tillbringat närmare 18 år i skolbänken. Snart är det slut med det och då borde jag väl vara lite peppad på att göra något av all min förmodade kunskap. 

 

Blääääääääääääääää äää äää. 

 

Finns inte ett enda jobb inom mitt ämne som känns lockande just nu. Alla jobb känns bara tråkiga och meningslösa. Jag hatar meningslöst! 

 

 

 

 

Tror jag verkligen behöver komma bort ett tag. Hoppas verkligen vår plan att jobba i Grekland i sommar kan bli av. Men det känns som chansen är ganska liten, tyvärr. Och det finns inte så mycket jag kan göra åt det, förutom att tjata på S. Som kommer bli galen på mitt tjat i längden....

 

Det kanske går över, det här. Jag vet inte. Jag tycker det jag har pluggat har varit intressant och jag har lärt mig mycket. Jag ångrar inte att jag pluggade det. Det jag ångrar är att jag inte gjorde som jag själv ville från början. När jag var typ 19-20 år. Det ångrar jag!

När folk frågar vad jag ska göra nu när jag snart är klar i plugget så är jag ofta nära att svara: Jaa, nu ska jag väl dra....åt helvete, eller nåt!

 

 

 

 

 

 

Eller, jag menar inte bäst som bäst i personlighet (känner ju inte honom!), utan bäst som i bäst utklädd. Får man säga utklädd om en transvestit förresten? Jaja, det tog i alla fall jättelång tid innan jag förstod att hon var en han. Först var jag väldigt osäker också, faktiskt. Men en transvestit avslöjar sig alltid med sina händer. Man ser att ett par händer tillhör en man, och de går inte att ändra på. Längden spelade också en roll i avslöjandet, de här transvestiten var minst 1,80 m. Svårt att avgöra exakt från andra sidan disken. 

 

Den här transvestiten hade väldigt bra hår också. Såg inte ut som en peruk som det ofta gör, trots att det är riktigt hår. Bra sminkad, inte sådär överdrivet som det kan vara ibland. Och bra klädd! Den här transvestiten hade inte för små kläder som ofta är fallet, inte sådär så ärmarna slutar på halva underarmen eller att kappan är för liten så han(?)/hon(?)(hen(!) måste skjuta fram axlarna sådär lustigt för att få plats i plagget. Till och med rösten hade den här transvestiten lyckats öva fram så den lät så gott som kvinnlig!

 

Jag kan tillägga att den här transvesiten var 50+ också. Den första transvestiten som nästan lyckades lura mig! Eller, hur vet jag det förresten?

 

I lördags när vi var på middag pratade vi om saker som hände när vi var små. Bland annat pratade vi om när jag ramlade i vattnet, så här gick det till:

 

En eftermiddag gick alla ettor på fritids ner till Solviksbadet för att fiska. Det var oktober och ganska kallt. Jag var alltså sju år gammal. Alla barn gick ut på bryggan, som såg ut som ett T:

 

 

Vi gick på promenad längs Norrmälarstrand idag, det var ju fint väder.

 

Men det ser helt sjukt ut när det kommer stora lastbilar och dumpar tonvis med snö rakt ner i vattnet! Det är ju stads-snö, förorenad av avgaser, salt, smuts, skräp, you name it! Undrar hur det där kommer påverka miljön i det långa loppet. Och stackars fiskarna! 

 

 

När det slog om till år 2013 fick jag en känsla av att det skulle bli ett otursdrabbat år. Eller känsla och känsla, att 13 är ett otursnummer har man ju vetat sedan länge. Men att det skulle bli såhär mycket otur, det kunde väl ingen   tro! 

 

 

2013 började ju med att S fick vinterkräksjukan tre timmar in på det nya året. Två dygn senare var det min tur. Så första veckan på 2013 ägnades i sängen med vätskeersättning och ris. Otur!

 

Någon vecka senare spred sig oturen vidare till min kära vän och chef på jobbet, hon skar helt enkelt av sig en bit av pekfingret på skärmaskinen på jobbet, och har varit sjukskriven sedan dess och ska så vara ett par veckor till. Otur!

 

För någon vecka sedan skulle brorsan hjälpa syrran att skruva upp en hylla i badrummet. De hade dock aldrig kunnat tro att det just precis där satt en huvudströmkabel, så elen dog i hela fastigheten. Dyr räkning. Otur!

 

Ja och för några dagar sedan fick S's syster veta att hon och familjen kommer bli tvungna att flytta från lägenheten de bor i. Så nu måste de hitta en ny innan mars är slut. Vet du en lägenhet som ska hyras ut, så säg gärna till! Hur som helst, otur!

 

Men den tråkiga nyheten vi fick i helgen som drabbade en del av min familj, det är fan höjden av otur.

 

 

2013 - om du inte skärper till dig nu så kan du faktiskt dra åt helvete! Jag ger dig en chans att vända oturen och istället ge tur till alla som drabbats! 

 

 

 

 

Jag har haft grymt svårt att somna på kvällarna den senaste tiden. Det räcker ju egentligen med att man inte kan somna en kväll och inte är tvingad att gå upp tidigt morgonen efter för att man ska hamna fel i dygnsrytmen. Det ironiska är ju att S är så sjukt trött på kvällarna nu sen han började jobba 7 varje morgon och dessutom jobbar lunch på lördagar på restaurangen. Han går alltså och lägger sig vid nio på kvällarna, ibland sover han innan tio och för det allra mesta innan elva. Inte riktigt vad vi är vana med om man säger så.

 

Själv ligger jag vaken till tre på nätterna och kan bara inte somna. Sen på morgnarna kan jag bara inte vakna, jag är så trött. Det är ju då jag egentligen ska tvinga mig upp tidigt för att kunna somna tidigare sen på kvällen. Men då inser jag alltid att hela dagen kommer vara förstörd för att jag kommer vara så trött, så jag ligger kvar i sängen. Allt blir bara så jävla dumt eftersom jag ju måste vara tyst redan vid tio på kvällarna för att inte störa S så mina effektiva/aktiva timmar blir inte så många, haha! Jaja, det går säkert över.

 

 

Förresten, jag kan ju villigt erkänna att jag medvetet unnar mig att ta det lugnt. Jag försöker bli av i alla fall litegrann med min inre stress som jag haft de senaste åren. Jag har alltid haft all min tid mer eller mindre fullbokad. Förra terminen pluggade jag på 150% och jobbade 40%, i somras hade jag bara 2 veckor ledigt, och under den tid jag jobbade heltid jobbade jag extra på kontoret de dagar jag var ledig från det ordinarie jobbet. Jag har alltid jobbat så mycket jag kunnat under de år jag pluggat, för att jag velat och för att jag varit tvungen så klart. Man måste ju betala räkningarna också. Så jag tänker att skit samma! Man ska ändå jobba hela livet, lika bra att inte stressa ihjäl sig för en gångs skull!

 

Efter lördagens föreställning åkte vi i förbeställda taxibilar (mormor och morfar hade fixat allt så bra!) till Ulla Winbladh på Djurgården för att äta middag. Vi fick ett helt rum för oss själva och det passade extra bra med tanke på att mormor och morfar har svårt att höra vad folk säger om det är annat ljud omkring. Hur som helst, det såg jättefint ut men det var grymt kallt i rummet. Tydligen var det något fel på värmen i hela huset och den stackars servitrisen fick verkligen kämpa med blockljus och filtar för att få upp värmen och hon lyckades faktiskt! 

 

Maten var jättebra! Till förrätt var det toast skagen och den var bra. Till huvudrätt var det ankbröst och potatispuré med hasselnötter och något annat från ankan i, det var jättegott verkligen! Och så var det stekta äpplen bredvid som passade bra till. Nöjd! Efterrätten var chokladmousse med hallonsorbet, jag gillar inte chokladmousse så mycket men det gick ner alltihop ändå!

 

Alla höll ett varsitt litet tal till mormor, vilket utvecklades till en tal-tävling enligt lillasyrran, som hon själv också vann visade det sig tydligen senare, och enväldig domare hade varit...hon själv! Sen pratade vi om gamla minnen och den äldre generationen berättade om hur den yngre generationen var som barn. Det var kul.

 

 

Jag, systrarna och S gick därifrån först, mätta och aningens runda under fötterna. Systrarna skulle på en födelsedagsfest och jag och S åkte till Boqueria och avslutade kvällen där med några kompisar. 

 

 

I lördags bjöd mormor och morfar hela familjen på musikalen La cage aux Folles på Oscarsteatern för att fira mormors födelsedag. Jag hade inga förväntningar alls på föreställnngen faktiskt, jag visste ingenting om den förutom att Loa Falkman skulle vara utklädd till kvinna. Men jag måste bara säga att JAG ÄLSKADE DEN!

 

När jag såg att vi skulle sitta på rad 2 tänkte jag att det skulle bli jobbigt, det brukar ju vara jättedåligt när man går på bio t ex. Men sen när det drog igång så insåg jag snabbt att det är en hit att sitta långt fram på teater! Man får liksom ögonkontakt med skådespelarna och uppfattar mycket mer av allting. Speciellt i den här föreställningen var det nog extra lyckat!

 

Loa Falkman var grymt bra! Men mest imponerad och road var jag av dansarna - de var helt fantastiska, det var verkligen show! Jag skrattade verkligen hur mycket som helst och under en period skrattade jag och mina syskon typ hysteriskt för det var liksom för mycket och bara så jävla underhållande! Tänk er tio vältränade män med grymma dans-skills utklädda till cabaret-flickor! Haha!

 

För S var det lite svårt att smälta alla transvestiter och allt 'bögeri' tror jag. I slutet av föreställningen när Loa Falkman och hans motspelare kysser varanda kom det ett kvidande 'Neeeeej!' ur S och han höll för ögonen med båda händerna. 

 

La cage aux folles får tio stjärnor av tio möjliga - absolut sevärd!

 

 

 

 

Har ni någon gång fått frågan vilka fyra personer ni skulle bjuda in till en middag, levande eller döda? Det har jag. Jag har tänkt på det där, och kommit fram till mina fyra personer ganska snabbt faktiskt:

 

 

Åh, jag tycker lite synd om mina vänner som fått stå ut med mitt tjat om hur jag ska klippa håret i flera veckors tid nu. Hur svårt kan det vara att bara bestämma sig?

 

 

Jag fick i julklapp av S en hårklippning på salong Studio 81. Det var smart av honom att ge mig det, jag har nämligen pratat om att jag ska klippa mig i kanske 6 månader, men jag kommer aldrig till skott! Anledningen är dels att jag har frisörskräck, dels att jag helt enkelt inte vet hur jag vill ha det.

 

Senaste veckorna har jag varit mycket inne på en lång page, bara för att göra något nytt. Jag är dock enormt rädd för att jag ska ångra mig och inte alls känna mig bekväm med det. Jag har haft långt hår sedan 2008, så en förändring vore kul. Men jag kommer kanske känna mig helt vilsen i kortare hår. Det är väl bara att testa, det växer ju ut igen! Jo jag vet. Men ändå!

 

Jag tänker mig något i stil med Carolina Gynning, typ såhär: 

 

Har ni sett den där reklamen från Onico, om man säger lakrits eller lakrits?

 

Alltså om man säger lakrits med långt A och K (om ni fattar hur jag menar...) eller med kort A och CK. Typ det rätta uttalet vs. det felaktiga göteborgauttalet, med andra ord. 

 

Det fattar ju alla som kan läsa åtminstone, att det heter laaaakrits! Att säga något annat är ju direkt fel och det är ju bara personer som pratar dialekt som säger fel, och då säger de massa andra ord fel också med största sannolikhet.

 

 

Det stavas ju inte lackrits, eller hur?

 

Det är som om man istället för lakan skulle säga "lackan". Men det gör man inte, för lakan stavas ju inte med ck!

 

Så hela frågan är ju bara dum, och de som uttalar det "lackrits" är också dumma!

 

 

 

 

Jag kom just på att jag inte alls har motiverat varför jag tror att det är bra att använda balsammetoden. I det senaste inlägget om balsammetoden undrade Micha vad bara balsam ska vara bra för, och det är ju en ytterst befogad fråga!

 

 

Jo, de flesta shampoon innehåller sulfater vilket tvättar håret väldigt hårt så att säga och gör att det suger ut all fukt från det. För att kompensera för det använder man ju sen balsam, för att ge tillbaka fukt och för att göra håret glansigare osv. Problemet är att en del balsam (och shampoon) och även en hel del stylingprodukter (som man ju också avänder för att få håret att se bättre ut) innehåller mineraloljor och silikoner vilka lägger sig som en hinna runt hårstråna. Det gör alltså att håret kanske ser helt okej ut, men under ytan är det lika torrt, skadat och risigt som innan!

 

Ett torrt hår blir ganska snabbt fett, vilket man åtgärdar genom att tvätta håret ofta. Det gör att hårbotten producerar mer talg vilket i sin tur gör håret ännu fetare, och så går det runt. Om man istället ser till att inte tvätta håret med starka shampoon som innehåller slitande ämnen så kommer håret få chansen att själv reglera sin fettproduktion och håret kommer hålla sig fint längre! Alltså, shampoo behövs helt enkelt inte.

 

Håret blir lika rent som när du tvättar det med shampoo, men man slipper slitaget som ett shampoo orsakar och fjällskiten runt hårstråna får en chans att lägga sig tätt runt hårstrået och hålla håret glansigt och friskt. Det som är viktigt när man använder balsammetoden är dock att massera hårbotten med balsamet eftersom själva friktionen löser upp smutsen. 

 

Sulfater

Silikoner

Mineraloljor

Alkohol (men fettalkoholer är helt okej)

 

Det kan som jag nämnt tidigare vara jobbigt att behöva ha koll på det här och jag tycker att det är så gott som omöjligt att lära mig alla ingredienser som innehåller något av ovanstående ämnen. Det finns massor med mer information och motiv för att använda balsammetoden men jag vill inte bli för långrandig här och nu. Som tur är finns det ju bra bloggar och sidor där det finns långa listor på produkter som går att använda! Kolla bland annat på stinamarkan.se och vill du veta ännu mer om Balsammetoden kan du titta på lockig.se. Jag fick dessutom tips av R om en annan sida där det finns info om Balsammetoden och en massa andra naturliga produkter som går bra att använda om man vil undvika kemikalier och sånt: www.nopoo.se.

 

 

 

 

 

Jag är så jävla nyfiken på vad den där städerskan som körde in i ett hus i Saltsjöbaden hade för avsikt egentligen!

 

Liksom, varför?

 

Var det med flit? Bara råkade det bli så? Var det en planerad kupp? Impuls?

 

Hon kanske hade gått runt och tänkt hela tiden sedan hon blev anställd 'Nej jag får inte köra iväg med ett tåg. Jag vill vill vill men jag får inte" och igår var det till slut den elake djävulen på hennes axel som vann över den snälla ängeln och hon bara gjorde det för att hon kunde.

 

För hon kan ju inte ha tänkt att hon bara skulle provköra lite. Se om det funkade liksom. Ingen är ju så dum att man gör en sån grej utan att räkna med ytterst negativa sanktioner. 

 

 

Nu ligger hon antagligen på sjukan och funderar som faan på hur hon ska ta sig ur den här knipan. Komma på en jävligt vattentät story som kan garantera hennes oskuld. Hon snubblade på skurhinken och nyckeln flög ur fickan (hur den hamnade där är en gåta men det finns inga bevis för att hon stulit den) och landade otroligt nog perfekt i låset och hon själv landade rakt på gasen, tåget bara brände iväg, hon hade inte en chans! Det är inte hon som är boven! Hon är ett offer! Något sånt tror jag hon ligger och tänker på nu. Antagligen kommer hon snart fram till att enda utvägen är att fejka medvetslöshet för att sedan sjunka in i en djup koma. 

 

Ibland när jag gör saker och känner på mig att det inte kommer bli så bra, typ som när jag vill bära fyra koppar kaffe samtidigt, så ångrar sig mig jävligt mycket efteråt när det ligger kaffe över hela golvet. Hon lär antagligen känna samma typ av ånger nu. Eller?? Gör hon inte?? Det vill jag också veta!!! "Jag ångrar mig inte! Det var så jävla värt det!"

Åhhh jag bara längtar tills hon får prata ut i kvällsblaskorna och Nyhetsmorgon! Eller vänta, hon lär väl få sitta i finkan? Fan!

 

Jävlar vad jag producerar inlägg nu alltså! Men jag måste ju dela med mig av min första balsamering förstås, så jag inte glömmer bort det så att säga.

 

Tidigare i veckan tvättade jag ju håret med mitt sista-shampoo, det finns ganska många shampoon att välja mellan faktiskt och en lista på vilka som funkar, för att slippa stå och läsa innehållsförteckningen i affären, hittar du här - där kan du läsa alla olika produkter som går att använda, även stylingprodukter! Information om Balsammetoden finns även på lockig.se och säkert på en massa andra ställen. 

 

 

Här kommer receptet på hallonkakor. De är så enkla att göra och liksom lagom goda, alla gillar dem om man säger så. Jag använder alltid de enklaste recepten med så lite krångel och konstiga ingredienser som möjligt. 

 

200 gram smör

5 dl mjöl

Drygt 1 dl socker

1 msk grädde

 

Blanda allting i en bunke så det blir en deg, ställ in i kylen en stund (kanske 30 min) och sätt ugnen på 200 grader (max). Ta fram din bästa hallonsylt (ska vara så fast som möjligt). Den jag använde kommer från P&B i Söderhallens saluhall, kolla hemsida här, deras hallonsylt är jättegod och smakar verkligen mycket hallon! 

 

Ta fram degen och dela den i tre eller fyra delar (beroende på hur stora kakor du vill ha såklart) och tryck ut dem till längder på en plåt och gör en lång grop i mitten där du lägger hallonsylten. Grädda i ugnen i sisådär 10 minuter eller helt enkelt till det ser färdigt ut. Låt dem svalna litegranna medan du blandar ihop 1 dl florsocker med 1 msk vatten, ringla sedan det över kakorna. Skär kakorna i lagom stora skivor/bitar och så är det färdigt!

 

 

Idag, mina vänner, har vi haft besök av kära svärmor. Det var liksom dags efter att hon varit i Sverige sedan i september och ska åka tillbaka till Grekland nu på lördag. Världens bästa svägerska R var självklart med och hennes underbara ungar charming Filip och crazy Emily :) 

 

Jag hade gjort pizza och hallonkakor och tänkte vara så vänlig och dela med mig av recepten här och nu!

 

 

När S ber mig att laga mat så kan det låta på två olika sätt: "Pallar du göra Lasagne?" eller "Du kan väl göra pizza?" Jag försöker ju variera kosten lite ibland, men om det är något som S får önska sig så är det helt enkelt antingen pizza eller lasagne. Och det gör mig inget! :)

 

När jag gör tomatsås till pizza så håller jag det enkelt och använder inte så värst mycket ingredienser (om jag jämför med när jag gör t ex köttfärssås). Jag använder helt enkelt krossade tomater (eller hela skalade eller vad som nu finns tillgängligt), ganska mycket vitlök, en och annan buljongtärning, en hel del basilika (färsk), lite rosmarin och oregano och självklart olivolja. Hm, ja det är nog det hela. Just det, den får stå och puttra på spisen i minst två timmar förstås.

 

Pizzadegen gör jag också dagen innan. I en bunke blandar jag lite mer än hälften av ett paket jäst (dvs 25-35 gram kanske), 3 dl ljummet vatten, 2 tsk socker, 1 tsk salt, 0,5 dl olivolja. När jästen har löst sig blandar jag i mjöl, det beror ju på lite hur mycket som behövs men typ 7-10 dl får man nog räkna med. Sen förvarar jag degen i kylen helt enkelt. Just det, om man vill baka pizzan med en gång så är det nog bäst att ha i lite mer jäst, t ex hela paketet.

 

Så idag när det var dags att göra hela pizzan så var det bara att plocka fram tomatsås och pizzadeg ur kylen och sätta igång, enkelt! Då är det naturligtvis viktigt att ha olivolja i botten av plåten, trycka ut degen så den blir tunn, och efter att tomatsåsen kommit på ha lite mer olivolja på.

 

Olivolja är viktigt! En gång när jag var på pizzeria med min farmor (hon är italienska för dig som inte vet) var hon enormt missnöjd med pizzan vi åt och sa "Vem fan bakar pizza utan olivolja?!" Det var förstås olivolja på pizzan men inte tillräckligt mycket, och om det inte är tillräckligt mycket så är det som om den inte är där!

 

Jag har inga mer grejer på pizzan. Klart man kan ha det om man vill men jag resonerar så här: en bra pizza behöver inte fyllning. En inte så bra pizza kan behöva fyllning. Typ en turkpizza, ni vet vad jag menar. Så jag bara skjutsar in pizzan i ugnen på minst 200 grader i några minuter, när det är ca 4-5 minuter kvar av gräddningstiden lägger jag på mozzarellan (kan inte förstå varför man skulle använda någon annan ost). Om man lägger på mozzarellan från början så blir den bränd, och det vill man inte, man vill att den ska vara nysmält! 

 

Det här är S's pizza, han fick inte så mycket mozzi hehehe

 

Ni har säkert sett all reklam som företaget bakom Acne killer gör. Det är, enligt mig, helt vanlig ansiktsmask som man drar av. Den marknadsförs ju som om den vore revolutinerande och mirakulöst efter en användning kan ta bort ungdomars finnar, bara sådär liksom! Vänta, jag ska citera hemsidan:

 

Alltså, verkligen?Jag hoppas att det inte är någon liten stackare som tror på det där, för det är inte sant. Däremot tycker jag att det är en bra ansikstmask, man blir riktigt len i fejset av den! Jag tycker att den luktat gott också, och det är kul att den är så svart! Det negativa med den är att det gör ont att dra av den. Det beror säkert på vad man har för smärttröskel, men man får räkna med att lida lite pin om man ska bli fin! Helt outhärdligt är det absolut inte. En annan negativ sak är att huden kan bli lite röd, ni vet som när man kanske har dragit bort ett plåster som suttit hårt. Så här skojsig ser jag ut när jag har min ansiktsmask:

 

Jag ska även tillägga att det lätt kan ta 45 minuter och ibland upp till en timme innan masken torkar helt, inte 30 minuter som det står på förpackningen. Och om man tycker det gör för ont att dra bort den så går det bra att "skölja" av den med varmt vatten också. Men jag tror det skulle vara skitjobbigt, man måste nog gnugga som fan och jättelänge innan den var borta... 

 

Den går att köpa på luxstyle.se och de kostar typ 149 kr för 5 stycken eller 300 kr för 15 stycken eller nåt sånt. Jag kan varken säga att jag rekommenderar den eller inte faktiskt. Det är ju absolut falsk marknadsföring på hemisdan, den gör inte mirakel som det står där. Men vill man "rensa ansiktet" så funkar den bra och självklart är det skillnad på huden efter att man använt den. 

 

 

Idag är den den 15 Januari. Det betyder att det är exakt 4 månader sen S friade till mig och vi har alltså varit förlovade lika länge. Du kan sluta räkna på fingrarna, det var alltså den 15 September det hela ägde rum ;) Jag tänkte nu att jag dagen till ära ska föreviga det hela så minnet finns bevarat även i cyber-rymden och svart på vitt så att säga. Inte för att jag tror jag kommer glömma, men minnesförlust kan faktiskt drabba även den bästa.

 

Det var Lördag. Jag hade varit uppe sen 6 på morgonen, jobbat hela dagen och det hade varit full rulle på jobbet så vi blev färdiga mycket senare än vanligt. Jag hade hela dagen sagt till min kollega J hur jag såg fram emot en power-nap när jag kom hem från jobbet för att inte vara för trött under kvällens middag med S's familj och min familj på S's morbrors restaurang. Det skulle vara första gången som min familj fick träffa S's mamma, som bara någon vecka innan hade kommit till Sverige från Grekland för att hälsa på. På tunnelbanan hem från jobbet räknade jag ut att om jag var riktigt effektiv så skulle jag nog hinna sova i åtminstone 15 minuter, kanske 20 till och med, så skulle jag ha 30 minuter att göra mig i ordning. 

 

Jag kom in genom dörren och S mötte mig redan i hallen. Det händer inte ofta! Jag slängde av mig kläderna och sa "Okej älskling, jag måste hinna power-napa en stund innan vi går" och var mer eller mindre på väg upp i sängen. Han protesterade vilt och sa att jag inte skulle lägga mig i sängen. Jag förstod inte varför och började propagera för att jag visst skulle hinna med det och var nästan på väg att bli irriterad för att han skulle hindra mig få min efterlängtade vila.

 

Present! Till mig! Varfördå?

 

"Det är ju inte min födelsedag!" sa jag och tog emot en låda som S gav mig. Jag minns att jag hann tänka ut tusen olika saker som kunde ligga i lådan. Jag tänkte till och med att det kanske var en diskmaskin (!!??) men avfärdade snabbt den tanken med hänsyn till lådans storlek. S stod och trampade och verkade nervös, men jag kan ärligt säga att jag inte hade en enda tanke på att det kunde vara vad det sedan visade sig vara i lådan. 

 

Jag öppnade lådan. I den låg en till låda. Jag öppnade den och plockade upp en lite mindre hjärtformad vit låda. jag fattade ingenting. I hjärtlådan låg en till hjärtlåda och i den en till hjärtlåda och i den... ja ni fattar, det var kanske 5 hjärtformade lådor/askar. Jag fattade fortfarande ingenting. När jag öppnade den sista asken låg där en liten skrynklig papperslapp där det stod "Det var ingenting. Titta under box". Jag var lika förvirrad som jag misstänker att du är nu. Titta under box. Vad betyder det?

 

S's svenska är ju inte den bästa alla gånger och speciellt inte när han är lite nervös. Så han fick berätta för mig att jag skulle titta i botten av den första lådan. Där låg ett A4-papper och under det låg 7 dubbla vykort. Jag blev väldigt uppspelt och förväntansfull, vad hade han hittat på för kul? Var det presentkort på ansiktsbehandling? Skulle vi åka på en resa? Men jag fattade fortfarande ingenting. Jag sa "Jag måste sitta ner och läsa de här!" och tog sats för att hoppa upp i sängen (som är 1 meter hög). S sa "neeeej!" och flyttade tydligen på någonting som han gömt under täcket, vilket jag över huvud taget inte uppfattade just då utan har fått veta i efterhand. Så jag satte mig på sängen och började läsa.

 

Varje vykort hade ett motiv på framsidan och inuti hade han skrivit några rader som passade till motivet och som blev en liten historia om vår tid tillsammans. Jag började gråta när jag läste första kortet, men jag fattade fortfarande ingenting, det var bara så himla gulligt! Och det stod så fina saker och bara tanken på att han hade planerat allt och satt sig ner för att skriva det där till mig tyckte jag var så himla gulligt. En annan gång ska jag lägga upp bilder här på alla korten och vad som står inuti. I det sista kortet stod det att jag skulle titta bakom mig. Det gjorde jag, och där stod han med en ros och en ask i handen. Jag fattade fortfarande ingenting. Han öppnade asken och visade mig ringen som låg där i. Jag grät, och fattade fortfarande ingenting. 

 

"Vill du?"

 

 

Det blev ingen power-nap den kvällen :)

 

 

Det har alltså snöat hela dagen. De som känner mig vet att jag inte är något fan av snö. Inte alls faktiskt. Det är inte det att jag hatar snö, jag tycker bara inte att den gör någon nytta här i stan. Faktum är att vädergudarna borde vara lite mer barmhärtiga när det kommer till Stockholm och snöande. För jag hoppas verkligen inte att det är självaste herren vår Gud som är hjärnan bakom all snö - han borde verkligen veta bättre vid det här laget!

 

 

1. Vi vet att Stockholms buss- och spårvägstrafik blir så gott som lamslaget så fort det kommer mer än 5 cm nederbörd i fast form. Det går liksom inte. Jag brukar visserligen allt som oftast slippa undan trafikkaoset eftersom jag mestadels använder tunnelbanan som går under jord (och dit når inte snön, tack och lov!) Men att åka buss när det snöar är ju helt omöjligt! Det är framför allt omöjligt eftersom bussen helt enkelt inte kommer! Ska det fortsätta snöa så här om vintrarna så kommer ju dessutom hela Sveriges ekonomi gå om intet, eftersom ingen kommer till jobbet! 

 

2. Visst är det lite okej när snön ligger vit på marken. Jag tror till och med att jag inte hade haft så mycket emot snö om det var så att den hamnade på marken vid tidpunkter då jag själv befinner mig inomhus, låg kvar på marken i samma vita fasta form som när den landade där, och sen liksom, som genom ett mirakel, bara försvinner när det är dags för barmark igen. Men så är ju tyvärr inte fallet. Problemet med snö är ju att det oundvikligen förr eller senare förvandlas till tö. Tö är inte kul! Det är äckligt, blött och smutsigt. 

 

3. Något jag starkt ogillar med snö, och som orsakar många gamla tanters lårbelshalsfrakturer varje år, är att det under snön ofta gömmer sig livsfarlig is. Det fick jag erfara idag på väg hem från tunnelbanan. Det var med nöd och näppte jag tog mig helskinnad hem de 200 metrarna från tunnelbanan. Så nej, snö är inte ens charmig när den ligger vit på marken eftersom det gömmer sig isfläckar under den som kan få den mest stabila av människor att hamna på fel ända! 

 

4. En enkel anledning till att jag inte gillar snö är att snö = kallt och kallt = dåligt. Enkelt!

 

Jo jo jo, jag kan hålla med om att det ser fint och pittoreskt ut när stora snöflingor singlar ner från himlen och skapar ett idylliskt vinterlandskap. Men ärligt, om det är den enda fördelen med snö så njuter jag hellre av den synen i en sån här:

 

 

Jag var tvungen att byta utseende på bloggen. Jag kan ju för fan inte ha en trasmatta som header, det känns inte som jag alls. Så det fick bli en bild-lös blogg helt enkelt! Det hade ju ingen kunnat tro, att man måste vara något slags tekniskt snille för att kunna välja en enkel liten bild till sin blogg heller!

 

 

Fast om det finns någon som kan berätta hur man lägger till en egen bild och så, ja då kan det förstås hända att jag ändå skulle kunna välja någon gammal bild att ha...kanske..

 

 

 

 

När jag åker tunnelbana så åker jag ju för det mesta till samma ställen, därmed vet jag precis var jag ska, precis om jag ska vara långt fram eller långt bak i tåget, precis vad jag hinner göra under tiden jag färdas mellan punkt A och B, osv... Jag skulle kunna ta mig mellan hemmet och mina vanligaste destinationer utan att behöva titta upp från Candy Crush en enda gång om man säger så. Såvida det inte står nån jävel i vägen på vänster sida i rulltrappan vill säga!

Något som jag ofta funderar över, och som jag tycker är oerhört irriterande och...onödigt (!) är de människor som alltid ska resa sig upp och gå fram till dörrarna typ 2 minuter innan tunnelbanan ens kommit fram till perrongen. Varför?? Du kommer hinna gå av ändå, jag lovar!

Samma sak gäller förstås bussen. Jag sitter där i lugnan ro på sätet närmast mittgången när jag märker hur personen bredvid börjar rätta till väskan och dra på sig vantarna. Okej, jag fattar, du ska av på nästa station. Jag fortsätter lugnt att läsa senaste nytt på aftonbladet eller gilla bilder på Instagram eller vad det nu är jag håller på med. Då ser jag i ögonvrån hur personen bredvid vrider på sig och liksom mer eller mindre vill spetsa mig med sina knän, medan hen (hatar det ordet) vidgar ögonen och försöker stirra till sig min uppmärksamhet. Kära lilla dumma du, det kommer ta mig två sekunder att flytta mig så du har gott om tid att ta dig av - när bussen väl har stannat. Jag ser liksom ingen anledning till att hoppa ut i mittengången just precis nu, speciellt inte när herr Chaufför kör rally och verkar vara road av tvärnitar. För att inte verka otrevlig, eller ännu värre, uppfattas som en dryg Stockholmare som behandlar sina medmänniskor som luft (risken är stor att personen bredvid är från landet) så möter jag blicken och bjuder på ett förstående leende. Skulle jag inte ha gjort! Det är allt som oftast precis då personen bredvid vågar öppna munnen: - Ursäkta, jag ska av nästa. Jag orkar liksom inte bråka, det är bara att maka på sig. Och tycka synd om alla andra stackare i den proppfulla bussen som måste dra in magen, bli trampade på tårna, få personen bredvids ryggsäck i ansiktet etc så denne kan stå beredd vid dörrarna när bussen väl stannar 5 minuter senare. Det är alltid just den där ursäktande kommentaren jag har lust att besvara med: Jaha, du ska gå av i farten? Varsågod! Inte mig emot!

 

Att vara tillsammans med en grek är ganska intressant många gånger. Det är liksom väldigt olika ibland hur man ser på saker och ting.

 

Idag tänkte jag ta upp fenomenet städning. Det är nämligen något av det bästa en grek vet. Jag skulle nästan våga påstå att städning är vad som ligger en grek allra varmast om hjärtat.

 

Min egen grek är inget undantag. Sen han kom in i mitt liv har inte bara mitt hjärta fyllts av mer kärlek, mitt städskåp har även fyllts med mer städgrejer. Innan S flyttade in här använde jag i princip Grumme till allt. Det funkar ju utmärkt! Dessutom luktar det gott, och för att inte tala om att det är miljövänligt!

 

Jag har insett att jag är lite av en miljövän, alltså jag har en inbyggd miljömedvetenhet som dels kommer från min uppväxt tror jag. Sen kan jag fuska extremt mycket också ibland, t ex slänger jag ibland glasburkar i vanliga soporna och diskar under rinnande vatten. Då känner jag mig väldigt dålig, därför gör jag det bara när ingen ser. Men S har inget miljltänk what so ever, han använder t ex hushållspapper till ALLT. Extremt miljöovänligt!

 

 

Tillbaka till städningen då. S älskar städprylar, han har liksom en spray eller ett medel till varje grej. Köksspray, badrumsspray, fönsterspray, ugnsspray, hällrengöring, golvtvätt, klorin, allrengöring... ja listan kan göras lång! Det blir ju helt klart en kontrast från min Grumme tvättsåpa. 

 

Ibland när vi är och handlar tappar jag bort S i affären. Då vet jag alltid var jag ska leta. Vid städhyllan så klart! Många tror nog att jag överdriver om det här, men det är faktiskt sant. Han står där länge länge och tittar och väljer. Han vet att han inte kan köpa allt på samma gång, så det kan hända att han säger 'Baby, idag tar vi den här, men nästa gång, blir det den här!'

 

 

S har sitt eget sätt att städa badrummet på. Han tar alla grejer och slänger ut i hallen. Sen tar han sin badrumsspray och tömmer hela flaskan (extremt miljlovänligt!) på badrummets väggar, golv och inredning. Sen tror jag han tar en svamp (jag är inte säker för jag får inte vara där inne när han är igång - men han brukar fråga efter en ny svamp) och skurar hela badrummet. Sen tar han duschslangen och spolar av, sen skrapar han, och sist torkar han med en handduk. Tror jag. Sen, och det här händer varje gång, tar han mig i handen, öppnar triumferande badrumsdörren och säger 'Kolla älskling! Kolla! Så här ska det se ut!'

En dag för några veckor sedan var vi hemma båda två och jag skulle plugga. S vet att han inte får störa mig då, vilket gör honom extremt uttråkad. Så han var lite deppig och satt i soffan och sa 'Jag tror jag ska gå till Systemet. Köpa några bärs. Sen ska jag gå till städavdelningen på Daglivs, och se om det har kommit ut något nytt på marknaden...'

 

Jag tycker förstås att det är en bra egenskap att vara en städgalning, hellre än tvärtom liksom. Det enda som är negativt är ju att det är onödigt för både miljön och plånboken att tömma ett par flaskor rengöringsmedel varje gång det ska städas. Men man får välja sina strider, som det heter!

 

 

 

 

Att komma på vad man ska skriva sin c-uppsats om är inte så svårt. I alla fall var det inte det för mig, jag hade tidigt klart för mig vad jag skulle skriva om och jag hade kunnat komma på många fler ämnen. 

 

Att komma igång med sin uppsats är inte heller svårt, det är ju då man har som mest inspiration!

 

Att börja samla fakta och tidigare forskning om sin uppsats ämne kan vara lite jobbigt, men det är inte omöjligt. Man kan få mycket hjälp av sin handledare och det är liksom bara att läsa läsa läsa, anteckna och skriva skriva skriva.

 

Att samla in sitt material till sin uppsats är något av det lättaste, eftersom det är det roligaste. Så det är liksom inga problem alls. Att sen transkribera, koda och analysera är ju väldigt tidskrävande och kan bli lite tradigt, men det är inte svårt.

 

Alltså...det är senare, precis på slutet, som det är jobbigast. Tycker jag. Det är nu man skulle ha en partner att skriva med, någon som pushar en och som man kan pusha tillbaka. Jag har hållt på med resultat och analys sen innan jul nu och jag är så trött på det.

 

Det är en sak att man har klart för sig i huvudet hur det är, vad man kommit fram till, hur det ska lägga upp. Det är en annan sak att få ner det snyggt på papper så det finns en röd tråd. Att utelämna det som inte är tillräckligt relevant och inte missa det som kan vara viktigt. 

 

Jag började med min c-uppsats i början av november, snart har det gått tre månader. Jag vill bara bli klar nu!!

Så nu ska jag dricka mitt kaffe. Äta något så jag inte blir svinhungrig och känner att jag måste avbryta för att äta. ta mitt pick och pack och gå till biblioteket och sitta där och skriva tills jag känner att jag verkligen fått mycket gjort idag!

 

Jag tycker liksom inte att det är så himla jobbigt. Men. Det blir liksom inte gjort. Det är JAG som är problemet. Jag ska ta tag i det problemet nu!

 

 

Vi har just ätit grymt goda våfflor som S gjorde alldeles själv, nästan. Han orkade inte vänta på att jag skulle göra våffelsmeten nämligen, så han bestämde sig för att göra den själv. Det var ganska roande, vilket är en sak som jag uppskattar med S. Alltså att han roar mig med de små vardagliga och oväntade sakerna. 

 

I alla fall. Det började med att han letade upp ett recept på internet och drog fram burkar och elvisp och ingredienser till höger och vänster. Av erfarenhet vet jag att han inte är så noga med att läsa recept innan han sätter igång med själva tillagningen. Jag förväntade mig därför ingen succé om man säger så. Nu låter det som S är 10 år gammal, men han är faktiskt 32. Och har inte bakat så mycket i sitt liv, kan jag konstatera utan att ha det bekräftat. Jag var därför lite orolig för hur det här skulle gå...

 

Senast han skulle baka själv (det händer inte så ofta av förklarliga skäl) provade han sig på att göra chokladkakor. Problemet var bara att vi saknade sisådär hälften av ingredienserna, vilket S insåg halvvägs in i själva bakningsprocessen. Han fortsatte ändå med kakorna och var säker på att det skulle bli bra ändå. Han var på omotiverat gott humör. Det blev inte så bra. De smakade konstigt, minst sagt. Liksom beskt, och äckligt rakt ut sagt. Först då erkände S att han hade råkat ta kakao i deciliter istället för i matskedar...

 

Så med den erfarenheten i bakhuvudet uppmanade jag honom den här gången att titta igenom receptet noga så det inte skulle bli som förra gången. 'Jaaaja Sara' fick jag till svar och jag kände mig faktiskt dum som tjatade på honom och inte trodde att han skulle klara av det. Det var ändå lite roande när han höll upp en tesked från besticklådan och frågade 'Visst är det här en tesked?' Jag svarade 'Ja, men det är inte en sån de menar, du måste ta den som hör till decilitermåttet' 'Jaha, du menar den här?' sa han och höll upp matskedsmåttet. Haha! 

 

Det verkade ändå gå helt ok sen, tills han sa 'Åh neej! Jag har förstört allting!' Det visade sig att han hade haft i smöret utan att smälta det innan. Så han fick hälla ut hela smeten i diskhon och börja om från början igen, men min hjälp den här gången. 

 

Det blev i alla fall jättebra våfflor till slut och jag tror till och med att S lärde sig något på vägen! ;)