riflessioni.blogg.se

 

Min man ibland alltså, he drives me crazy! Igår när jag satt och pluggade i lugnan ro så panikplingade det på dörren. Det var S som stod där utanför (jag kollade såklart genom titthålet först, det kunde ha varit Radiotjänst eller vad vet jag!) och på sin axel bar han ett stort och tydligen jättetungt paket. 

 

Jahapp, han hade varit på IKEA och köpt en byrå, bara sådär! Vi har tänkt köpa en byrå länge, för vi behöver verkligen en. Jag tänkte att den ska stå under TVn, där den passar bäst och tar minst plats. Plats är ju inget vi har så väldans mycket av här hemma. I alla fall, jag tittar på måtten och ja, naturligtvis är byrån ganska exakt 2 cm högre än vad som får plats under TVn. Suck. 

 

Jag ifrågasätter såklart med en gång dels varför han impulsköper grejer och dels varför han inte bara ringde till mig när han stod där på IKEA och frågade om måtten. "Men den är jättefin!" Jag tyckte liksom inte att det spelade så stor roll att den var jättefin, eftersom den inte får plats. "Men jag var nästan säker på att den var ungefär en meter under TVn" Jag tyckte ju att han kunde ringa mig och bli helt säker på måtten. 

 

"Du köpte den för du ville överraska mig va?" 

 

Jaja, efter många om och men, och efter att han fått lova att aldrig mer köpa saker utan att kolla med mig först, så bestämde vi oss att ha kvar den ändå och ställa den på en annan plats. Han var ju så glad för den och hade kämpat för att få hem den. Välj dina strider, tänkte jag för mig själv. Jag vet inte hur många gånger S upprepade hur fin den är. 

 

Så skulle vi bygga ihop den. S är ju helt inkompetent när det kommer till såna här saker, det tog inte lång tid in i vårt förhållande innan jag hade förstått det.

 

 

Jag fastnade på första steget. Fan. Höll på att vrida och vända och läsa bruksanvisningen och fattade ingenting. 

 

"Ge mig bruksanvisningen så ska jag kolla på den" sa S.

 

Jaja, efter en stund hade jag i alla fall löst problemet och kommit igång och det gick helt okej faktiskt. Plötsligt slog det mig att jag satt på golvet och byggde ihop en IKEA-byrå medan S stod och diskade. Haha, man måste ändå ge oss att vi bryter könsstereotypa mönster i vårt hushåll! 

 

Jag tycker inte att byrån är jättefin. Jag ville verkligen inte ha en IKEA-byrå egentligen. Jag tycker verkligen inte att den passar här. Men vi behöver den, så den får stå kvar. S sa till mig imorse "Du gillar den inte, jag lägger ut den på Blocket!". Jag hade inte ens sagt något! Inte sen igår i alla fall. Men det syntes tydligen i min blick att jag inte tyckte om den... Förresten svarade jag honom att jag blir skitförbannad om han lägger ut den på Blocket. Vi ska ha kvar den!

 

Jaja. Jag tycker faktiskt det var fint av honom att vilja fixa en byrå till oss. Jag har ju inte lyckats hitta någon som jag ville ha. Jag bör inte klaga när han faktiskt tar tag i saker. Men man önskar ju att vi hade kunnat samarbeta lite, från början, så hade det blivit helt rätt liksom. Allt han gör gör han faktiskt med goda avsikter, han kan inte hjälpa att han är inte impulsiv ibland. 

 

 

Säg att en vän har ett litet företag som går ut på att laga hela middagar hemma hos privatpersoner, och ibland även stå för fördrink, servering, etc. Säg att vännen ber dig hjälpa till för att vännen tycker att du är duktig, nästan så att vännen tjatar på dig. Du ställer gärna upp för du tycker ju om vännen och vill att det ska gå bra för vännens företag. Du följer med på middagen och serverar och hjälper till som det är sagt, och ni har redan innan kommit överens om vad du ska få betalt för jobbet. Säg att när ni åker därifrån så frågar vännen om det är OK att du får betalt någon dag senare, eftersom vännen helst inte betalar i cash. Inga problem säger du eftersom du litar på vännen och det inte spelar dig någon roll om du får kontant eller pengar in på kontot. Och det rör sig bara om 800 kronor så det är ingen jättesumma. Ett par dagar senare skickar du ett meddelande till vännen med ditt kontonummer och en trevlig hälsning förstås. Du får inget svar. Vännen åker på semester och är borta i tre veckor. Du tänker att vännen förstås kommer höra av sig och ge dig pengarna vännen är skyldig när vännen kommer tillbaka. Det går tre veckor och vännen kommer hem. Men vännen hör inte av sig och du väntar några dagar till. Efter ytterligare några dagar, när det hunnit bli flera veckor sedan du jobbade åt vännen, tänker du att vännen kanske har glömt. Du skickar ett meddelande igen, du vill inte tjata, men tänker att det vore dumt att inte påminna. Du skriver självklart några rader om att du hoppas att vännen har haft det bra på semestern och att  vännen och vännens familj mår bra och att du hoppas att ni kan ses snart. Du får inget svar. Eftersom du skickat meddelandet på Facebook kan du se att vännen har läst det. Du kontrollerar en extra gång att det inte kommit in några pengar på ditt konto. Men det är förstås inte pengarna du bryr dig om. Det är att din vän inte ens har brytt sig om att svara på ditt meddelande. Inte har gjort något för att höra av sig till dig. När det har gått 4 månader utan ett ord från din vän bestämmer du dig för att inte vilja ha något mer med vännen att göra. 

 

 

 

 

 

 

Jag vet egenntligen inte om det här har med att vara grek att göra eller om det bara gäller S, men en sak är i alla fall säker och det är att vi har väldigt olika syn (smak) på vad som är sött och inte sött. Jag tror att det beror på att grekiska bakverk och sötsaker ofta är väldigt väldigt söta, typ 100% socker, så deras socker-ribba ligger mycket högre. Kanske en hållbar hypotes?

 

 

Jo, jag märkte tidigt att S ofta säger "jag gillar den här efterrätten, för det är inte så söt" just precis i samma ögonblick som jag själv tänkt tanken "jävlar vilken söt efterrätt!".

 

En gång bakade jag en äppelpaj, och hade i på tok för mycket socker både i pajbotten och på självaste äpplena. Jag följde inget recept utan körde på känsla och jag är inte så jävla bra på att baka om jag ska vara ärlig. Jag serverade S av pajen och precis när jag skulle varna för att det kanske var lite väl mycket socker i så sa S: "Älskling, jag gillar verkligen den här pajen för den är inte så söt!" Haha! 

 

S har faktiskt upprepade gånger sagt att han inte är så förtjust (han använde inte just det ordet, det skulle han aldrig göra, jag tror faktiskt inte ens att han vet vad det betyder) i söta saker, alltså om bakverk osv är för söta. Varje gång han äter något och vill att jag ska smaka säger han "Den är god, den är inte så söt men jag gillar när det inte är för sött" och jag själv tycker i vanlig ordning att det är väldigt sött och fattar inte varför han måste envisas med att säga att han inte tycker om för söta saker när de uppenbarligen visst är väldigt söta!?

 

Dessutom undrar jag om det finns något som skulle vara för sött för honom? Jag kan ju tillägga att jag själv har haft socker i kaffet hela livet och inte alls är anti-socker på något sätt!

 

 

 

 

 

Att vara tillsammans med en grek är ganska intressant många gånger. Det är liksom väldigt olika ibland hur man ser på saker och ting.

 

Idag tänkte jag ta upp fenomenet städning. Det är nämligen något av det bästa en grek vet. Jag skulle nästan våga påstå att städning är vad som ligger en grek allra varmast om hjärtat.

 

Min egen grek är inget undantag. Sen han kom in i mitt liv har inte bara mitt hjärta fyllts av mer kärlek, mitt städskåp har även fyllts med mer städgrejer. Innan S flyttade in här använde jag i princip Grumme till allt. Det funkar ju utmärkt! Dessutom luktar det gott, och för att inte tala om att det är miljövänligt!

 

Jag har insett att jag är lite av en miljövän, alltså jag har en inbyggd miljömedvetenhet som dels kommer från min uppväxt tror jag. Sen kan jag fuska extremt mycket också ibland, t ex slänger jag ibland glasburkar i vanliga soporna och diskar under rinnande vatten. Då känner jag mig väldigt dålig, därför gör jag det bara när ingen ser. Men S har inget miljltänk what so ever, han använder t ex hushållspapper till ALLT. Extremt miljöovänligt!

 

 

Tillbaka till städningen då. S älskar städprylar, han har liksom en spray eller ett medel till varje grej. Köksspray, badrumsspray, fönsterspray, ugnsspray, hällrengöring, golvtvätt, klorin, allrengöring... ja listan kan göras lång! Det blir ju helt klart en kontrast från min Grumme tvättsåpa. 

 

Ibland när vi är och handlar tappar jag bort S i affären. Då vet jag alltid var jag ska leta. Vid städhyllan så klart! Många tror nog att jag överdriver om det här, men det är faktiskt sant. Han står där länge länge och tittar och väljer. Han vet att han inte kan köpa allt på samma gång, så det kan hända att han säger 'Baby, idag tar vi den här, men nästa gång, blir det den här!'

 

 

S har sitt eget sätt att städa badrummet på. Han tar alla grejer och slänger ut i hallen. Sen tar han sin badrumsspray och tömmer hela flaskan (extremt miljlovänligt!) på badrummets väggar, golv och inredning. Sen tror jag han tar en svamp (jag är inte säker för jag får inte vara där inne när han är igång - men han brukar fråga efter en ny svamp) och skurar hela badrummet. Sen tar han duschslangen och spolar av, sen skrapar han, och sist torkar han med en handduk. Tror jag. Sen, och det här händer varje gång, tar han mig i handen, öppnar triumferande badrumsdörren och säger 'Kolla älskling! Kolla! Så här ska det se ut!'

En dag för några veckor sedan var vi hemma båda två och jag skulle plugga. S vet att han inte får störa mig då, vilket gör honom extremt uttråkad. Så han var lite deppig och satt i soffan och sa 'Jag tror jag ska gå till Systemet. Köpa några bärs. Sen ska jag gå till städavdelningen på Daglivs, och se om det har kommit ut något nytt på marknaden...'

 

Jag tycker förstås att det är en bra egenskap att vara en städgalning, hellre än tvärtom liksom. Det enda som är negativt är ju att det är onödigt för både miljön och plånboken att tömma ett par flaskor rengöringsmedel varje gång det ska städas. Men man får välja sina strider, som det heter!