riflessioni.blogg.se

 

Ni har säkert hört talas om den relativt nyöppnade lilla hamburgerrestaurangen Flippin' Burgers (kolla http://flippinburgers.se/ om ni vill veta mer) som ligger längst bort på Kungsholms strand här på Kungsholmen. Hur som helst har stället blivit sjukt galet populärt, folk köar liksom fortfarande, flera månader efter det öppnade, för att få äta en jävla hamburgare. Jag har alltid tänkt att de där hamburgarna omöjligt kan vara så smarriga så man är villig att vänta i 1,5 timme på dem (överdriver inte!).

 

Jag har fått min teori bekräftad några gånger av människor som testat och recensionen har alltid varit densamma: 'visst är de bra, men inte så bra'. Hjärnorna (och kockarna) bakom restaurangen har i alla fall lyckats med att marknadsföra sitt koncept. De har nämligen rest runt i hela USA i jakten på den bästa hamburgaren, och sen tagit all inspiration med sig till Sverige och Flippin' Burgers. 

 

Idag läste jag en artikel i DN.STHLM (30 januari - 1 februari 2013) skriven av den brittiske krogkritikern AA Gill som tydligen varit på kulinarisk resa i Stockholm. Jävlar vad han sågar Flippin' Burgers! Det är liksom ingen rim och reson och faktum är att jag faktiskt tror han har rätt! Han öppnar med följande:

 

Haha! Jävligt kul! Jag kan se framför mig hur gästerna står ute i det kalla ovädret och trycker ansiktena mot fönsterrutorna så det blir imma mot glasen och intalar sig själva att det är värt det, för hamburgaren är ju så jävla bra - det måste den ju vara - den kommer ju från U, S and A! Och varför öppnar personalen inte bara restaurangen så gästerna inte behöver stå ute och frysa och glo!? Om de bara står där inne och väntar på det rätta klockslaget! Haha!

 

Och vänta, nu kommer det bästa i hela recensionen, det är angående restaurangens klientel. Jag citerar:

 

HAHAHA! Man behöver liksom inte få veta något om hur maten är på stället. Bara genom att läsa det där stycket vet man att man absolut inte vill gå dit! Känns inte superlockande att gå till ett ställe där man får en utvecklingshämmad nörd som bordsgranne. Haha!

Förlåt, men jag måste asgarva igen: Hahaha!! Han hatar verkligen det där stället! Han totalsågar USA och deras matkultur, sen totalsågar han Flippin' Burgers så mycket att inte ens en amerikan skulle gå dit! Haha!

 

Okej, håll ut, jag är snart klar, bara ett citat till:

 

"Om hamburgaren kom från Saudiarabien eller Hamburg så skulle ingen äta den här. Allt handlar om det där pinsamma kulturella svassandet för amerikanska ungdomsuppror, basebollkepsar och popmusik. Det är förklaringen till att gästerna kör över sina smaklökar, inbillar sig att detta har en hipp- eller chicfaktor."

I ovanstående tror jag att han har helt rätt. Grabbarna på Flippin' Burgers har lyckats med sin marknadsföring som sagt och gjort stället till det hippaste just nu. Men jag är förvånad att AA Gills tyckte så här illa om hamburgarna! Haha!

Han avslutar, finkänslig som vi förstått att han är, med att krama ur det allra sista föraktet:

"Hur någon vill sätta i sig denna sorgliga, oljiga köttfärs i ett otäckt bröd – i ett förståndigt land som gör de bästa köttbullarna och brödet i Europa – går bortom all rim och reson. Ett slags kulturellt masochistiskt självskadebeteende."

 

 

Okej, efter den här recensionen är jag inte så sugen på att gå dit. Vet inte vad ni tycker? Men kanske, någon gång när jag har vägarna förbi och det inte är milslång kö, kan det hända att jag testar och skapar mig min egen uppfattning. Men det lär nog dröja tills dess...

Det fanns andra restauranger som AA Gills faktiskt gillar, hela artikeln kan ni läsa här: http://www.dn.se/pa-stan/ata-ute/a-a-gill-tack-stockholm

 

Efter lördagens föreställning åkte vi i förbeställda taxibilar (mormor och morfar hade fixat allt så bra!) till Ulla Winbladh på Djurgården för att äta middag. Vi fick ett helt rum för oss själva och det passade extra bra med tanke på att mormor och morfar har svårt att höra vad folk säger om det är annat ljud omkring. Hur som helst, det såg jättefint ut men det var grymt kallt i rummet. Tydligen var det något fel på värmen i hela huset och den stackars servitrisen fick verkligen kämpa med blockljus och filtar för att få upp värmen och hon lyckades faktiskt! 

 

Maten var jättebra! Till förrätt var det toast skagen och den var bra. Till huvudrätt var det ankbröst och potatispuré med hasselnötter och något annat från ankan i, det var jättegott verkligen! Och så var det stekta äpplen bredvid som passade bra till. Nöjd! Efterrätten var chokladmousse med hallonsorbet, jag gillar inte chokladmousse så mycket men det gick ner alltihop ändå!

 

Alla höll ett varsitt litet tal till mormor, vilket utvecklades till en tal-tävling enligt lillasyrran, som hon själv också vann visade det sig tydligen senare, och enväldig domare hade varit...hon själv! Sen pratade vi om gamla minnen och den äldre generationen berättade om hur den yngre generationen var som barn. Det var kul.

 

 

Jag, systrarna och S gick därifrån först, mätta och aningens runda under fötterna. Systrarna skulle på en födelsedagsfest och jag och S åkte till Boqueria och avslutade kvällen där med några kompisar. 

 

 

Här kommer receptet på hallonkakor. De är så enkla att göra och liksom lagom goda, alla gillar dem om man säger så. Jag använder alltid de enklaste recepten med så lite krångel och konstiga ingredienser som möjligt. 

 

200 gram smör

5 dl mjöl

Drygt 1 dl socker

1 msk grädde

 

Blanda allting i en bunke så det blir en deg, ställ in i kylen en stund (kanske 30 min) och sätt ugnen på 200 grader (max). Ta fram din bästa hallonsylt (ska vara så fast som möjligt). Den jag använde kommer från P&B i Söderhallens saluhall, kolla hemsida här, deras hallonsylt är jättegod och smakar verkligen mycket hallon! 

 

Ta fram degen och dela den i tre eller fyra delar (beroende på hur stora kakor du vill ha såklart) och tryck ut dem till längder på en plåt och gör en lång grop i mitten där du lägger hallonsylten. Grädda i ugnen i sisådär 10 minuter eller helt enkelt till det ser färdigt ut. Låt dem svalna litegranna medan du blandar ihop 1 dl florsocker med 1 msk vatten, ringla sedan det över kakorna. Skär kakorna i lagom stora skivor/bitar och så är det färdigt!

 

 

Idag, mina vänner, har vi haft besök av kära svärmor. Det var liksom dags efter att hon varit i Sverige sedan i september och ska åka tillbaka till Grekland nu på lördag. Världens bästa svägerska R var självklart med och hennes underbara ungar charming Filip och crazy Emily :) 

 

Jag hade gjort pizza och hallonkakor och tänkte vara så vänlig och dela med mig av recepten här och nu!

 

 

När S ber mig att laga mat så kan det låta på två olika sätt: "Pallar du göra Lasagne?" eller "Du kan väl göra pizza?" Jag försöker ju variera kosten lite ibland, men om det är något som S får önska sig så är det helt enkelt antingen pizza eller lasagne. Och det gör mig inget! :)

 

När jag gör tomatsås till pizza så håller jag det enkelt och använder inte så värst mycket ingredienser (om jag jämför med när jag gör t ex köttfärssås). Jag använder helt enkelt krossade tomater (eller hela skalade eller vad som nu finns tillgängligt), ganska mycket vitlök, en och annan buljongtärning, en hel del basilika (färsk), lite rosmarin och oregano och självklart olivolja. Hm, ja det är nog det hela. Just det, den får stå och puttra på spisen i minst två timmar förstås.

 

Pizzadegen gör jag också dagen innan. I en bunke blandar jag lite mer än hälften av ett paket jäst (dvs 25-35 gram kanske), 3 dl ljummet vatten, 2 tsk socker, 1 tsk salt, 0,5 dl olivolja. När jästen har löst sig blandar jag i mjöl, det beror ju på lite hur mycket som behövs men typ 7-10 dl får man nog räkna med. Sen förvarar jag degen i kylen helt enkelt. Just det, om man vill baka pizzan med en gång så är det nog bäst att ha i lite mer jäst, t ex hela paketet.

 

Så idag när det var dags att göra hela pizzan så var det bara att plocka fram tomatsås och pizzadeg ur kylen och sätta igång, enkelt! Då är det naturligtvis viktigt att ha olivolja i botten av plåten, trycka ut degen så den blir tunn, och efter att tomatsåsen kommit på ha lite mer olivolja på.

 

Olivolja är viktigt! En gång när jag var på pizzeria med min farmor (hon är italienska för dig som inte vet) var hon enormt missnöjd med pizzan vi åt och sa "Vem fan bakar pizza utan olivolja?!" Det var förstås olivolja på pizzan men inte tillräckligt mycket, och om det inte är tillräckligt mycket så är det som om den inte är där!

 

Jag har inga mer grejer på pizzan. Klart man kan ha det om man vill men jag resonerar så här: en bra pizza behöver inte fyllning. En inte så bra pizza kan behöva fyllning. Typ en turkpizza, ni vet vad jag menar. Så jag bara skjutsar in pizzan i ugnen på minst 200 grader i några minuter, när det är ca 4-5 minuter kvar av gräddningstiden lägger jag på mozzarellan (kan inte förstå varför man skulle använda någon annan ost). Om man lägger på mozzarellan från början så blir den bränd, och det vill man inte, man vill att den ska vara nysmält! 

 

Det här är S's pizza, han fick inte så mycket mozzi hehehe

 

Vi har just ätit grymt goda våfflor som S gjorde alldeles själv, nästan. Han orkade inte vänta på att jag skulle göra våffelsmeten nämligen, så han bestämde sig för att göra den själv. Det var ganska roande, vilket är en sak som jag uppskattar med S. Alltså att han roar mig med de små vardagliga och oväntade sakerna. 

 

I alla fall. Det började med att han letade upp ett recept på internet och drog fram burkar och elvisp och ingredienser till höger och vänster. Av erfarenhet vet jag att han inte är så noga med att läsa recept innan han sätter igång med själva tillagningen. Jag förväntade mig därför ingen succé om man säger så. Nu låter det som S är 10 år gammal, men han är faktiskt 32. Och har inte bakat så mycket i sitt liv, kan jag konstatera utan att ha det bekräftat. Jag var därför lite orolig för hur det här skulle gå...

 

Senast han skulle baka själv (det händer inte så ofta av förklarliga skäl) provade han sig på att göra chokladkakor. Problemet var bara att vi saknade sisådär hälften av ingredienserna, vilket S insåg halvvägs in i själva bakningsprocessen. Han fortsatte ändå med kakorna och var säker på att det skulle bli bra ändå. Han var på omotiverat gott humör. Det blev inte så bra. De smakade konstigt, minst sagt. Liksom beskt, och äckligt rakt ut sagt. Först då erkände S att han hade råkat ta kakao i deciliter istället för i matskedar...

 

Så med den erfarenheten i bakhuvudet uppmanade jag honom den här gången att titta igenom receptet noga så det inte skulle bli som förra gången. 'Jaaaja Sara' fick jag till svar och jag kände mig faktiskt dum som tjatade på honom och inte trodde att han skulle klara av det. Det var ändå lite roande när han höll upp en tesked från besticklådan och frågade 'Visst är det här en tesked?' Jag svarade 'Ja, men det är inte en sån de menar, du måste ta den som hör till decilitermåttet' 'Jaha, du menar den här?' sa han och höll upp matskedsmåttet. Haha! 

 

Det verkade ändå gå helt ok sen, tills han sa 'Åh neej! Jag har förstört allting!' Det visade sig att han hade haft i smöret utan att smälta det innan. Så han fick hälla ut hela smeten i diskhon och börja om från början igen, men min hjälp den här gången. 

 

Det blev i alla fall jättebra våfflor till slut och jag tror till och med att S lärde sig något på vägen! ;)